Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
till. sin fulla rätt, likasom ett solo-
stycke måste först inövas, innan det
kan sjungas. Men det är ett miss-
tag att tro huvudvikten vid altar-
sången ligga på det musikaliska
momentet, såsom fallet är i solo-
sången. I den senare betyder en av
naturen härlig stämma, som fått sin
grundliga skolning, ofantligt myc-
ket. Därvid kan den sjungande få
tillfälle att briljera med sin röst,
visa dess skönhet i olika lägen och
nyanser, ådagalägga sin tekniska
färdighet i koloratursång m. m.
Slutintrycket blir ej blott en må-
hända intimare bekantskap med den
sång, som föredrages, utan ock en
stor ära åt mannen, som så kunde
hänföra sina lyssnare. I altarsången
åter ligger vikten på det sjungna
Gudsordet, som efter vad vi sett
sätter på sången sin avgjorda
prägel och även på mannen som
sjunger. Han kan genom ett pose-
rande framträdande eller genom ett
utnyttjande till det yttersta av sin
stämmas välljud skymma det ord,
som han skall frambära. Bleve
slutintrycket, att hans person för sin
sång höljes med en viss ära, är hans
uppgift helt och hållet förfelad. Blir
slutintrycket, att det bedna guds-
ordet får mana till bön och delta-
gande däri, har han fyllt sin upp-
gift, även om de musikaliska kra-
ven skulle stått något tillbaka. Det
har därför ock med allvar ifråga-
satts, om solosången ens hör hemma
i evangelisk gudstjänst. Så mycket
kan sägas, att den åtminstone sak-
nar stöd i den äldre traditionen både
brukad ensam för sig och brukad i
komplexen: solo och kör. Tradi-
tionens vittnesbörd styrker den vä-
sentliga åtskillnad, som här gjorts
mellan altarsång och solosång. Den
konstitutiva åtskillnad, som göres
mellan altarsången och körsången
F. M. Allard
kan sålunda uttryckas: i altarsången
behärskar Gudsordet sången även
i formellt avseende, i körsången
däremot behärskar dess konstmäs-
sighet Gudsordet i formellt av-
seende". : |
Förutom det konstitutiva mo-
mentet, det konstmässiga, som ut-
märker körsången, må även ett an-
nat framhållas, nämligen att vi i
densamma träffa på även den brut-
na melodiska linjen. Därvid tänka
vi, likasom när det var fråga om
altarsången, på den genuint kyrk-
liga tonsatsen: motetten, som var
ursprungligast. Melodien får i denna
ej ostörd löpa fram mot sin slutliga
avrundning utan brytes sönder i
motiv, som träda fram än här och
än där i tonernas vävnad. Vi för-
stå, att just detta moment harmo-
nierar med det konstmässiga, ty det
senare får då all önsklig frihet att
utveckla sig, då det kan handskas
med melodimotiven efter sina ända-
mål. Därigenom "förmår denna i
egentligaste mening kyrkliga konst-
sång med harmonilärans och kon-
trapunktikens alla hjälpmedel fram-
kalla de allra finaste skiftningar av
olikartade skönhetsdrag.
I motsats mot det konstmässiga
hos körsången företer församlings-
sången ett karaktäristiskt drag av
enkelhet och konstlöshet, i motsats
mot det brutna melodiska i motet-
ten förekommer melodilinjen alltid
obruten i koralen.
Enkelhetens moment framgick
redan vid en betraktelse av rytmi-
ken. Här finna vi nu ock, att även
melodien är enkel, vilket framgår,
om man uppmärksammar melodi-
gången i de anförda koralerna. Se
vi f. ö. på alla psalm- och sång-
böcker, skola vi finna, huru de i all-
mänhet hava ganska fåradiga ver-
sar eller strofer. Även där ett större
1 Se närmare härom i en artikel Gudsordet och sången i Sv. D. d. ?/&6 27.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
