Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
skyr ej arbete, när det gäller att få fram
ett stort körverk. Med sin stora erfaren-
het och skicklighet som dirigent har han
kören i sin hand och får den att följa sig
in i minsta detalj. Detta hade man till-
fälle att konstatera redan vid körens fram-
trädande på lördagen vid orgelkonserten
i S:t Lars kyrka. Mycket uppoffrande
arbete och mycken entusiasm måste ligga
bakom vinnandet av sådana resultat med
en kör, vars olika avdelningar likt alla
stiftskörer ej alltför ofta ha tillfälle till
samövning. Visserligen utgöres körens
kärna av Olaus-Petrikyrkans motettkör i
Örebro, varifrån även solisterna i >Magni-
ficat> hämtats, men detta förminskar ej
värdet av den beundran, som kören i sin
helhet väckte.
Man skulle möjligen kunna tänka sig,
att åhörarna efter att under två dagar ha
lyssnat till flera kyrkokonserter, skulle
visa någon trötthet. Men det skulle sna-
rare kunna sägas, att intresset för den
gamla kyrkomusiken förefaller att stiga
efter varje konsert, och under hela framfö-
randet av Magnificat kunde man märka en
stegring av entusiasmen, som nådde sin
höjdpunkt, då församlingen stående åhör-
de verkets underbara, gripande avslutning
»Gloria Patri».
Ett gott arbete utfördes även av orkes-
tern; varvid särskilt må framhållas direk-
tör Lundbergs oboe.
Åter hördes de ljuvliga orgeltonerna
från läktaren. Ur Bachs berömda Orgel-
bächlein hade professor Schweitzer häm-
tat koralförspelet över »Jesu meine Freude»
och fantasien över >»In dir ist Freude»>.
Den ljusa stämning, som dessa toner buro
med sig ut över domkyrkans andaktsfullt
lyssnande menighet, väckte säkert hos alla
en stor och varm känsla av tacksamhet
till dem, som genom sitt oegennyttiga ar-
bete möjliggjort, att vi här få deltaga i
den första svenska kyrkosångshögtiden.
Prins Eugen hedrade konserten med sin
närvaro.»
Sydsvenska Dagbladets korres-
pondent skriver:
Kl. 5,15 var åter domkyrkan till träng-
sel fylld av folk. Det var nu en Bach-
konsert med orgelsolon av professor Al-
bert Schweitzer, Strassburg, och Sträng-
näs stifts kyrkosångarförbund, som ut-
förde »Magnificat>. Professor Schweitzer
inledde med »Preludium och fuga i G-dur»>,
och hans tolkning därav var idealisk.
»Magnificat> fick ett utförande, som av
flera av de närvarande framstående diri-
genterna betecknades som ännu bättre än
det, som Ppresterades i Stockholm, den
Det sjätte allmänna svenska kyrkosångsmötet
gången det framfördes där. Allt till stor
heder för dirigenten, musikdirektör Adolf
Andrén, Örebro, kören och orkestern.»
I Östergötlands Folkblad skrev
kompositören Josef Jonsson:
»Professor Schweitzer leder sin åhö-
rare in i den store Thomaskantorns på en
gång manliga, fromma och innerliga konst.
Med klar stil gestaltar han, vad han än
spelar, vare sig det gäller ett preludium
och fuga, som t. ex. första numret, eller
koralförspel och fantasier. Registreringen
är tidstrogen och välgörande fri från alla
>modärna» färger. Huvudnummer vid
denna konsert var emellertid Bachs stor-
slagna körverk Magnificat (Jungfru Marie
lovsång). Det tolv avdelningar starka ver-
ket utfördes åv Strängnäs stifts kyrko-
sångareförbund under ledning av musik-
direktör Adolf Andrén, Örebro, under
medverkan av orkestermusici från Örebro
och Linköping samt vid pianot fröken Evy
Törnkvist och vid orgeln pastor Ivar Fran-
zén. Solopartierna utfördes av medlem-
mar ur Olaus Petri-kyrkans i Örebro mo-
tettkör. — — Vad utförandet beträffar,
måste man säga, att här har gjorts ett stort
arbete. Med allt skäl kan man räkna detta
tillfälle till de större musikhändelserna i
vårt land under de senare åren. Kören
klingade präktigt, och dirigenten formade
säkert och med rytmisk fasthet de svåra
(femstämmiga) körpartierna. Det skulle
kunna framdragas många verkligt lyckade
detaljer; anmälaren vill emellertid endast
stanna inför ett par: Det mäktiga slutet
av »Omnes generationes»> (»Alla släkten»)
samt likaledes de sista Adagiotakterna i
sjunde avdelningen, »Fecit potentiam:»,
med dess rent av svindlande slutkadens.
Och när sista satsens (»Gloria») mäktiga
begynnelseackord brusade under de åld-
riga, på traditioner så rika tempelvalven,
reste sig spontant den till mer än sista
plats fyllda katedralen, och alla som voro
med, instämma säkerligen med anmälaren,
att det var ett sådant obeskrivligt ögon-
blick, inför vilket ord ej räcka till, då man
endast i ödmjuk andakt böjer sitt huvud
i ett underbart medvetande om att det
finnes djupa, oförstörbara värden. Inför
en så förtätad stämning smälta alla små
kritiska invändningar samman som snö för
solsken, och man känner endast en stor
tacksamhet gent emot dem som i över- eller
underordnad ställning medverkat till det
stora resultatet.»
Söndagens aftonandakt
i domkyrkan räknade omkring 1,000
deltagare. Orgeln sköttes vid detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
