Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det sjätte allmänna svenska kyrkosångsmötet 171
tillfälle av domkyrkoorganisten i
Västerås Herman Lindqvist, som in-
ledde med ett orgelsolo, Bachs ståt-
liga Toccata i F-dur. I koret sjöng
därpå Norrköpings S:t Olai kyrko-
kör sin ledares, musikdirektör Ha-
rald Cederwalls kraftiga komposi-
tion »Det är en kostelig ting att
tacka Herren». Sedan församlingen
sjungit Runebergs psalm 553: 1—3
följde ,
Predikan av kyrkoherden
G. Moliis-Mellberg.
Text: Luk: 10: 17—20.
»Det gives intet ”där uppe och intet
”där nere’, säga de lärde. Och likväl
är jag nu så nere, som en människa kan
vara.» Så skildrar en av Sveriges förfat-
tare sitt Jlivsläge, i den stund då han
tvingas att besinna sig med avseende på
sig själv. Han var nere, och då först
blev det klart för honom, att det måste
finnas också ett ”uppe’, om annars hans
själ skulle leva.
Så har det gått oss litet var i livet.
Vi ha nog alla våra sorger, våra svårig-
heter och vår nöd att kämpa om, det där,
som kanske ingen annan vet av eller bryr
sig om, än du, som lider därunder. Men
du känner det. Du vet, att just vår tid
måhända mer än någon annan är en de
tunga bördornas tid, därför att vår tid är
en söndersliten och hårt jäktad tid. Och
bleve det bara fråga om att tvingas ner
för att åter kunna längta uppåt, då brister
det föga i tidens uppfostrargärning.
Men nu är frågan en annan och den
lyder så: Var går vägen, som skall föra
oss bort från mörkret till det ljus, du läng-
tar efter; frälsningens väg, var står den
att finna? Där har du livets stora fråga.
Vi hava hört i högmässan i dag om
det för människor omöjliga, det som Gud
allena kan komma åstad. Har du varit
riktigt nere i livet, käre, då vet du, att
det omöjligaste av allt är, att i en sådan
stund kunna frälsa sig själv. Men kan
ens Gud det? Jag menar inte bibelns
Gud, ty han kan det. Inte heller Jesu
Gud och apostlarnas Gud — också han
kan det. Men din Gud, nutidens, de tju-
gonde seklets Gud, kan också han göra
det för människor omöjliga? Vi måste
få veta detta, ty därav beror vårt liv.
Jag kunde kanske säga med skaldens
ord, eller fastmer med hans tankegång:
Det ges icke mera någon undrens Gud,
säga de lärde. Och ändå måste han fin-
nas, eftersom själen aldrig härdar ut med
mindre. Undrens Gud måste finnas. Och
vår kristna tro och upplevelse säger oss,
att han finnes. Det gäller blott att få
klart för oss, var vi skola söka honom.
Jesus har enligt våra textord sänt ut
de sjuttiotvå för att förkunna evangelium.
Deras förväntningar voro stora, ty Jesus
hade sagt dem, att deras vandring icke
skulle bliva förgäves. Men vad de upp-
levde blev ändå mera, ja vida mer, än
vad de väntat sig. Glädjestrålande vända
de åter och bekänna för sin mästare:
»>Herre, också de onda andarna voro oss
underdåniga genom ditt namn». Och
Jesus själv betygar, att här har skett nå-
got stort i andens och religionens värld,
ty han uppfylles i den stunden av fröjd
och säger: »Jag prisar dig, Fader, du
himmelens och jordens Herre, för att du
väl har dolt detta för de visa och kloka,
men uppenbarat det för de enfaldiga!»
Och icke desto mindre tvingas vi att
fråga oss själva: är detta den undrens
Gud, som vi behöva, den Gud, som var
och som är och som skall förbliva i evig-
het? Jag tror, vi kunna enas därom, att
vore detta allt, då hade nutidens käm-
pande människor ännu icke funnit Honom,
som skulle vara kraften i deras liv. Jesus
förstod detta, och därför säger han till
de sina: »Dock, glädjens icke över att an-
darna äro eder underdåniga, utan gläd-
jens över att edra namn äro skrivna i
himmelen>. Jesus vet, att dagar skola
komma, då de onda andarna icke äro oss
underdåniga, dagar då kraften svikit oss
och vi äro djupt, djupt nere i livet. Då ’
återstår för oss endast ett: »Våra namn
äro dock skrivna i livets bok». Men,
käre, detta ena är allt vad vi behöva; det
är undret också i den tid, som är vår.
Jag har suttit i dessa dagar och tänkt
på sångens makt över våra själar. Jag
har lyssnat till dessa toners språk, och
jag förstår, att så som det sjungits här,
har sången en underbar förmåga att
trösta och hela. Och jag har tänkt på
Jesus och frågat mig själv: Skulle icke
han glädjas också med oss i dag, och
säga som i forna tider: »Fader, jag prisar
dig> Jag tror det förvisso. Och likväl,
dagar skola komma, när sången tonar
mattare i denna döm, frestelsestunder i
livet, då andarna icke mera äro oss hän-
förelsens barn underdåniga. Vad då? Är
det då slut med oss, därför, att vi kom-
mit nere i livet? Nej, säger Jesus; det
avgörande, det enda nödvändiga, det är
dock detta, att edra namn äro skrivna i
livets bok! :
Mitt öga ser en bild från Skriftens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
