Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 J. A. Eklund
eggelse för präst och församling
hålla fram, att det väl dock icke
finns en enda kyrka, där det icke
någon gång sker ett verkligt möte
mellan Gud och hans folk. Nog
kan den tungsint tänkande i ett de
tomma kyrkornas ödeland fråga:
kan det verkligen här finnas något
av den levande kyrkan? Kan här
någon enda högmässa komma till
stånd under ett kyrkoår? Och
även där »det kommer folk», kan
det stundom kännas, som vore där
dock ingen gudstjänst. Jag har
själv någon gång kunnat stå på en
predikstol i en orolig församling,
samlad utan andakt, och i den bris-
tande stillheten tyckt mig stå som
på ett torg. Jag har någon gång
t. o. m. i Uppsala Domkyrka kun-
nat se den vilsne turistens ögon och
öron och alla sinnen sväva kring,
så att man såg, att någon råkat kom-
ma in i kyrkan på olaga tid. Men
sådant kan förändras. Och jag kan
för egen del såsom en erfarenhets-
sak betyga, att de sista tjugo åren
snarast vittna om en stilla och lång-
sam tillväxt av det som är firning-
ens första villkor: stillheten, andak-
ten eller det, att många om också ej
alla äro med i det som sker, då man
samlas till gudstjänst.
Verkligheten kan = förändras.
Och det är av vikt, i motsats till det
ofruktbara kritiserandet och klagan-
det, som ställer upp idealet egent-
ligen för att döma ut hela verklig-
heten, det är av vikt, att idealet pre-
dikas för att ältas in i och vinna
förverkligande just i denna skröp-
liga realitet, som heter våra försam-
lingar, våra kyrkor, våra gudstjäns-
ter, våra högmässor.
»Till högmässa», det kan då
först betyda detta: »var med om att
bringa till stånd en högmässa i din
församling». Däri ligger då verkli-
gen, huru »andligt sinnad» man än
är, att man lekamligen går dit. Jag
har svårt att riktigt finna mig i,
utom såsom nödfallsutväg, att man
bara är med radiovägen. Det är
inte lätt att vara helt med, via an-
tennerna.
Att vara med om högmässan, det
innebär ett levande personligt mot-
tagande och ett levande personligt
givande och medverkande, det ena
innerligt förenat med det andra.
Prästen skall vara med om den
högmässa, där han fungerar. Jag
framhåller med flit detta självklara.
Dels därför, att jag själv är präst
och talar till en del präster och vet,
att vi präster behöva riktigt höra
detta självklara. Och det även där-
för, att församlingsmedlemmarna
utan kappa och krage icke skola
finna sig själva orättvisligen förma-
nade. Men jag säger det icke minst
därför, att detta självklara krav är
svårt att fylla, ja så svårt, att det
är allt annat än självklart. Det
ideala kravet ligger här så högt och
går så djupt, att vi med våra fattiga
resurser i verkligheten ofta bedröv-
ligen bli efter. Och dock har det i
alla tider varit och måste i alla tider
vara så, att man kommer icke förbi
det faktum, att det behöves en präst,
för att det skall komma till hög-
mässa i en församling. Och präs-
ten måste »vara med», icke minst
utan först och främst han. I det
kravet, att prästen skall vara med
och helt vara med, när det heter
»till högmässa», ligger såsom alltid,
i det som rör vårt andliga liv, bred-
vid det som synes stort också det
som synes smått. Här är emeller-
tid även det lilla stort. Även själs-
frånvaron i det lilla är stötande,
när man är på heligt rum. Det har
hänt mig, när jag varit åhörare,
mer förr i de många öÖöversättning-
arnas tid än nu, att prästen icke
läste bibeltexten rätt — det är dock
det minsta, man kan begära, att den
som leder vid en gudstjänst, skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
