Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Meddelanden m. m. 47
går förf. i kap. 3 till att behandla olika
»reformtyper och riktlinier», som göra sig
gällande i nutiden. Genom en stark sche-
matisering kan han reducera dem till fyra
huvudtyper. Den första bestämmer han
såsom arkaiserande eller traditionalistisk.
Styrkan hos denna typ ligger dels i dess
hävdande av att också våra reformerade
kyrkor äro grenar av den ena, allmänne-
liga, kristna kyrkan, dels i dess månhet
att rädda och bevara de liturgiska pär-
lorna från den ur liturgisk synpunkt egent-
ligt skapande perioden inom den kristna
kyrkans historia, den gammalkyrkliga.
Risken ligger i att denna typ stundom visar
sig ha svårt för att klart se den evange-
liska kristendomens karakteristiska egen-
art. Stundom ser det ock ut, som om tra-
ditionen mera bleve mål än medel, och
man saknar ibland också blick för att litur-
gien är en levande och växande organism.
Den andra huvudtypen betecknas såsom
estetiserande. Dess förtjänst består i att
den fordrar, att Herrens sköna gudstjänst
verkligen skall firas på ett värdigt sätt.
Faran ligger i att det estetiserande intres-
set kan vilja taga ledningen, så att formen
blir huvudsaken. »Tjänaren kan vilja
upphäva sig till herre». Den tredje re-
formtypen karakteriseras av förf. såsom
den mystiska, ofta med ett inslag av ro-
mantik. Dess hävdande av andaktens, till-
bedjans betydelse är lovvärt, i synnerhet
då man betänker, huru tillbakaskjutet
detta moment varit och är inom evange-
liskt gudstjänstliv. Men risken är stor,
varpå icke minst R. Otto är ett gott exem-
pel med sitt bekanta tal om »tystnadens
tjänst. Den kvalitativa, av Kristus be-
stämda och präglade gudsbilden sjunker
här lätt undan för det kvalitetslösa, obe-
stämda och dunkla. Det under, inför vil-
ket människan tillbedjande stannar, blir
lätt icke det innehållsfyllda utan det inne-
hållstomma. Den fjärde reformtypen, som
författaren urskiljer, är den modernise-
rande. Även den har något berättigat.
Den evangeliska gudstjänsten får icke äga
museikaraktär, utan en nutida människa
har rätt att fordra, att hon i kyrkan mötes
av ett språk, som hon kan förstå. Men
typen har sina påtagliga och stora risker.
De teologiska strömningarne avlösa var-
andra i rask följd och, innan en riktning
på allvar hinner göra sina krav gällande,
har den vanligen mer eller mindre över-
levat sig själv. Det som utgives som mo-
derna reformkrav har därför, teologiskt
sett, icke sällan något ganska förlegat över
sig. För närvarande representera denna
typs förespråkare hos oss i allmänhet sekel-
skiftets teologi. Man saknar bland dessa
reformivrare sinne för att kyrkans liturgi
är en vördnadsvärd byggnad, som icke får
restaureras efter vars och ens privata god-
tycke. Skulle de få styra och ställa som
de ville, skulle liturgien icke längre kunna
fylla sin uppgift att stå över det indivi-
duella och enbart tidsbestämda och repre-
sentera den fasta objektiviteten gentemot
det växlande och rörliga.
Resultatet av denna granskning kan
icke bli mer än ett: ingen av dessa typer
kan ensam vara skickad att tillvarataga
det - evangeliska kristendomslivets guds-
tjänstliga intressen. Vid liturgiens utge-
staltning måste fastmera de båda princi-
perna: pietet och frihet gå hand i hand.
Det fjärde kapitlet är en utvidgning av
den vidräkning med Torna- och Barakret- ’
sens av ÅA. S. P. yttrande i handboksfrå-
gan, som återgivits i denna tidskrift år
1927, s. 190 ff. Vi hänvisa dit. Blott må
i förbigående påpekas, att det är skada,
att förf., när han utdelar den välförtjänta
näpsten åt herrarne i Torna och Bara
kontrakt, nöjt sig med att granska inlagan
till Å. S. P:s Centralstyrelse. En av dessa
kontrakts präster, teol. d:r O. Lewan i
Knästorp, har nämligen på detta område
utmärkt sig så, att han synts väl värd litet
extra uppmärksamhet. Han torde genom
en artikel rörande handboksförslaget i
Sydsvenska Dagbladet (avtryckt bl. a. i
Svensk Kyrkotidning förra året n:r 30) i
fråga om s. k. protestantiskt nit nästan
hava gjort sig förtjänt av svenskt mäster-
skap. Vi nöja oss med att (ur Sv. K. T.)
avtrycka artikelns praktfullaste blomma:
»Nattvardsmässan är insatt i en omgiv-
ning av råd och anvisningar, av orda-
sätt och böner, av hymner och an-
ordningar, som komma en att tänka
mera på Rom än på Wittenberg och för
att ej säga just nu på Västerås. Vad skulle
Luther och Olaus Petri sagt om dessa natt-
vardsgångar, som tänkas försiggå utan ett
förkunnat Gudsord, och där själva natt-
vardshåvorna göras till föremål för en
omsorg och firning, som närmar sig till-
bedjan». Det är svårt att veta, om man
inför en dylik utgjutelse skall gråta eller
skratta. Ingen lär kunna hindra d:r
Lewans tankar att ta vilka underliga vä-
gar, de vilja (eller han vill). Men det
är i hög grad jesuitiskt att med den
skickliga formuleringen i ovan anförda
ord vilja inbilla den okunnige läsaren,
att Luther och Olavus Petri kände till
vårt skriftetal. Det lär knappast vara
d:r Lewan obekant, att skriftetalet kom-
mit i bruk först långt efter Luther och
Ol. Petri. Och det synes överskrida
gränsen för det tillåtliga att söka få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
