Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
Gunnar Rosendal
Hur kunna boppas på vad av dig lovat blivit,
Och dock ringakta lagen, given oss av Gud?
Har den väl dött på Golgata för alla tider,
Den Kristi kärlek, som ett skydd för arma är?
Nej! där den föddes och kring jorden än sig sprider,
Och som en dyrbar skatt den söker smärtan där.
ÅA. E. Friedlander.
Om predikans förnyelse och tillika några ord om
nutida predikolitteratur.
III.
Om man vid en överblick av den
predikolitteratur, som utkommit i
vårt land under de sista tvenne år-
tiondena, riktar uppmärksamheten
på de loci, där förkunnelsen fram-
föres med ett pathos, som förråder,
att predikan framträder med vissa
krav på auktoritet, skall man, med
undantag för den schartauanska för-
kunnelsen och ett par predikanter,
tillhörande andra riktningar, genom-
gående finna, att auktoritetsansprå-
ken befinnas vila antingen på en in-
tellektuell personlig övertygelse eller
ock på en emotionellt präglad fräls-
ningsvisshet. ’
I det förra fallet finna vi aukto-
ritetens pathos, när predikantens
framställning blir som mest kon-
gruent med hans egen uppfattning.
Vid sådana tillfällen, då han av
hänsyn till Kyrkans bekännelse
eller den rådande uppfattningen
bland åhörarna avlägsnar sig från
sina egna personliga åsikter, blir
gärna förkunnelsen matt och osä-
ker. Men på samma gång, som pre-
dikanten fruktar att uppträda så-
som bindande auktoritet för sina
åhörare i fråga om trosuppfattning,
kommer han dock genom själva
det myndighetens och säkerhetens
pathos, varmed han förkunnar sin
personliga övertygelse i de frågor,
han berör, att verka som auktoritet.
Om nu förkunnarens personliga
övertygelse är en annan än den, som
Kyrkans bekännelser giva uttryck
åt, kommer hans predikan att på de
punkter, där den framträder som
mest auktoritativ, strida mot den
Kyrkas lära, vars tjänare han är.
Alldenstund det nu inte endast är en
möjlighet att räkna med utan en
empirisk realitet, att av ett flertal
framstående predikanter var och en
haft eller har sin egen uppfattning
av Kyrkans lära, vilken uppfattning
de framföra med ovan påtalade
övertygelsens pathos, kommer en
visserligen hänsynsfull men icke
desto mindre en den kyrkliga enhe-
ten och trosgemenskapen splittran-
de anarkism i fråga om lärouppfatt-
ningen att prägla förkunnelsen. Per-
sonlig övertygelse kommer att in-
taga bekännelsens plats, gemenska-
pen ersättes med individualism.
Denna blir så mycket mera diffe-
rentierad, som man i förkunnelsen
möter hänvisningen till det egna
samvetet (den personliga övertygel-
sen) såsom enda auktoritet. Sam-
vetet får därmed en uppgift sig till-
delad, som det ej kan lösa. Det är
nämligen en etisk instans, som rea-
gerar, när dissonans inträder mellan
det insedda rätta och det empiriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
