Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den gregorianska sången i den romerska kyrkan 35
förefunnos i detta avseende, t. ex. i ett flertal antifoner, mässor och
responsorier, som förväxlat den riktiga tonen med en annan. I stället
för denna har den mot tonarten svarande noten insatts ...» Vi behöva
inte reflektera alltför mycket över detta program för att inse dess ödes-
digra verkan på det arma offret, den gregorianska koralen. Under de
bägge i polyfonins konst välförfarna mästarnas händer hade reformen
vuxit ut till sådana dimensioner, att den måste falla på sin egen orim-
lighet. I själva verket hade de överskridit sin befogenhet, och resultatet
stod i direkt strid mot Gregorius” intentioner: ett rättande av sådana
fel, som insmugit sig i Trient-utgåvan. Palestrina och Zoilo levde i én
tid, som var föga ägnad att göra den ärevördiga gregorianska koralen
full rättvisa; därtill saknades ej blott de historiska förutsättningarna
utan även den konstnärliga inställningen. Humanismen ansåg sig äga
patent på det latinska språkets rätta behandling. »Idealet för ett
breviarium för dessa elegantissimi et politissimi homines var», skriver
Bäumer (Geschichte des Breviers, s. 384), »en i ciceroniansk latinitet
avfattad officiebok, vars hymner om möjligt borde klinga som bora-
tiska oden ... i ett sådant breviarium borde väl egentligen Plato och
Homeros, Virgilius, Cicero och Seneca fått plats bredvid kyrkofäderna
och de apostoliska breven. Ty huvudsaken var ju ... att återställa
stylus quo meliora nitebant saecula.> Om också dessa överdrivna
humanistanspråk blivit behörigen tillbakavisade genom konciliets i
Trient egna böcker, var likväl den allmänna uppfattningen böjd att ge
humanisterna rätt i deras kritik, åtminstone i huvudsak. Den polyfona
musiken, som genom Palestrina nådde sin högsta fullkomning, hade
snart sett sina bästa dagar; en så småningom allt målmedvetnare och
kraftigare reaktion gent emot den nederländska musikstilens ensidiga
kontrapunktik vann allt större utbredning och nådde en första upp-
seendeväckande höjdpunkt i de kring sekelskiftet framgångsrika musik-
dramatiska försöken inom den aristokratiska florentiner-cameratan.
Ur den mera objektiva polyfona satsen hade så småningom en huvud-
stämma löst sig ut och drog till sig allt som fanns av uttrycksfullhet och
melodirikedom i satsen samt degraderade övriga stämmor till att bilda
en harmonisk fyllnad. Solisten, bäraren av det subjektiva elementet,
den beledsagade solomelodin, segrade över kören, det konsertanta stil-
elementet, d. v. s. växlingen mellan soli och körgrupper, bemäktigade
sig de liturgiskt-musikaliska formerna och omdanade dem i subjektiv
och dramatisk anda.
Palestrinas och Zoilos arbete var emellertid avbrutet, påven hade
troligen återtagit det åt dem givna uppdraget och tvungits resignera
inför de överväldigande svårigheterna att genomföra verket. Då refor-
men åter blev aktuell, hade 1600-talet inbrutit, Gregorius XIII dött och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
