Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Glömda rikedomar | 179
Men dessa koraler, hur friska, outnötta, omväxlande och klang-
sköna de än må vara, lämpa sig lik väl icke för att uttrycka allt vad en
kristen gudstjänst kan och bör innehålla av andakt, åkallan och till-
bedjan. De ha ofta från början haft en mera agitatorisk uppgift, de -
ha tjänat den protestantiska propagandan mot Rom, men de ha ej
egentligen varit avsedda för den i strängare mening kyrkliga sången
under vigda tempelvalv.
Luther ville ju först, likaväl som Kalvin, ha en mera bibliskt grun-
dad kyrkosång än den papistiska: det skulle vara psalmer ur Psalta-
ren, nödtorftigt omskrivna till folkspråkig vers, eller också — det
gäller om Luther men ej om Kalvin — utvalda, i vissa fall i evangelisk
anda bearbetade eller rättade medeltidshymner i översättning på
modersmålet. Det föresvävade ju den fördomsfrie Luther en tredje
möjlighet: att de latinska hymnerna och sekvenserna fortfarande
sjönges, där djäknarna kunde utföra dem i flerstämmig kör, efter de
gamla sköna tonsättningar, som reformatorn själv som skolgosse in-
övat och som han behöll en varm kärlek till, så länge han levde. (Det
är ju ock numera för alla fackligt intresserade väl känt, att den latin-
ska kyrkosången bibehållits även i vårt land långt in på 1600-talet och
övats i skolorna här och var ända fram emot 1700-talets slut.)
Luther menade alltså icke, att församlingens psalmsång skulle en-
sam utgöra allt sångligt inslag i gudstjänsten, ej heller att de mer eller
mindre profana melodier, till vilka han och hans samtida skrevo sina
andliga visor, ensamma skulle behärska kyrkosången. Den heliga ’
sången skulle fortfarande liksom under den gamla kyrkans herra-
välde bära sin säregna prägel av helgd och allvar. Redan genom sina
från de världsliga visorna avvikande tonföljder, harmonier och kaden-
ser skulle ’den heliga sången ge intryck av en annan sfär, en annan
livsform än vardagens, på samma gång den, djupare sett, förunderligt
väl passade samman med det känslotillstånd, som är grundstämningen
i varje kristen människas liv både i helg och söcken.
Tag t. ex. de bägge julpsalmerna 62 »Lov vare dig, o Jesu Krist»
och 63 »Av himmels höjd oss kommet är», den förra en gammal
medeltida kyrklig melodi, den senare i all sin oöverträffliga enkelhet
och skönhet likvisst av senare datum (en tradition vill tillskriva
Luther själv den med texten sällsynt kongeniala tonsättningen från
1540). Vem märker ej, att 63 från början är en hemmets och familje-
livets julsång, medan 62 har en säregen tempelandakt med sig, en
översvinnelig, himmelsk helgd av höga valv och festfirande församling!
Innan ännu den lättsjungna, utomordentligt innerliga hugenott:
melodien 66 (»Si Jesus är ett tröstrikt namn») hade införts hos oss
med sin för Sverige—Finland egendomliga text, fanns för Nyårs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
