Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 Glömda rikedomar
dagens hyllning av Jesu namn en annan, nu ganska sällan på sin rätta
gamla melodi sjungen psalm — n:r 64 »Välsignat vare Jesu namn».
Antagligen är dess gamla melodi i 1697 års koralbok (n:r 140 där)
och hos Heffner (n:r 64) av medeltida nordiskt ursprung — vi ha
efter samma säregna meterklass en senmedeltida sång om S:t Gre-
gorius” mässa (»Gud Fader han tog sin signade son», Sv. Medeltida
Dikter och Rim). Ifrågavarande koral (nu upptagen under n:r 281)
är visserligen icke någon strängt medeltidskyrklig melodi, men den
får nog räknas till de gamla rikedomar, som stå i fara att förgätas.
En påskkoral av medeltida ursprung med element från en gammal
ryktbar leis, den av Luther högt prisade »Christ ist erstanden», äga
vi i n:r 103 »Sitt öga Jesus öppnat har» — även det en melodi, som
undvikes i nutida församlingssång. Orden äro helt igenom nya och
bära den Wallinska tidens signatur, men melodien förmedlar det
gamla påskjublet på ett egenartat sätt. Även om dylika melodier äro
för svåra för nutida församlingar, böra de väl ej vara för svåra för
kyrkokörerna. Det vore en synnerligen hedersam uppgift, den kör-
ledare toge sig an, som ville med sin kör inöva, om ock blott för uni-
son sång, de gamla leis-melodierna, en gång våra lekmannaförsam-
lingars enda bidrag till andaktssången i våra kyrkor. Under 1400-,
1500- och 1600-talen voro psalmmelodier som 62 och 103 kända och
kära för stora och små och sjöngos högst uppe i norr likaväl som
längst nere i söder. Men nu höra de till de glömda rikedomarna.
Vid våra nattvardsgudstjänster händer det nog, att en viss enfor-
mighet och slentrian smyger sig in i psalmvalet. Den något sötaktiga
Åhlströmska melodien till n:r 153 »Vad röst, vad ljuvlig röst jag hör»
synes rentav vilja uttränga värdefullare både koraler och texter, varav
vi ju eljes ha många. Lyckligtvis kan dock n:r 150 »O Jesu, än de
dina» alltjämt hålla stånd mot den nyssnämnda, i och för sig ganska
goda psalmen. Men tänk om kören en gång emellanåt ville bjuda på
Luthers »tyska Sanctus»: »Esajas såg den Allraheligste» (n:r 9), som
i äldre tider var oskiljbar från vår nattvardsliturgi! Redan har man
på sina håll tagit upp den gamla härliga nattvardspsalmen 265: »Dig
vare lov och pris, o Krist», som med obetydliga förändringar bibe-
hållit sig i den form den ägde redan vid mitten av 1500-talet — ja
kanske än tidigare. Enligt äldsta uppgiften om dess bruk skulle den
utföras, då prästen lyfte upp kalken (elevationen), och den stod ända
till 1695 upptagen bland nattvardspsalmerna i våra psalmböcker. Löst
från sitt sammanhang med nattvarden har denna psalm länge fört ett
tynande liv, men intet förbjuder att ge den åter dess plats i nattvards-
mässan. Vi skola då säkert få erfara, hur underbart väl den är ägnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
