Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - Fjärde kapitlet - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara svartsjuk, men att vara det i en sådan grad, det är löjligt!”
Ljevin vände sig hastigt bort från honom och gick mot andra
ändan av allén; där började han gå av och an. Det dröjde icke
länge, förrän han hörde bullret av den lilla resvagnen och såg, hur
Vasenka satt i höet, (ty några säten fanns det inte i denna vagn)
med sin skotska mössa och vid varje stöt av vagnen flög upp i luften.
Femte kapitlet.
På Ljevins inrådan anträdde Darja sin färd strax före
soluppgången. Vägen var bra, kaleschen bekväm, hästarna sprungo
villigt, och på kuskbocken satt utom kusken och i stället för en
betjänt bokhållaren på egendomen, som Ljevin skickat med för
större trygghets skull.
Darja Alexandrovna slumrade till och vaknade inte, förrän de
närmade sig den plats, där de skulle byta om hästar. Hon drack
te hos samme rike bonde, som Ljevin tagit in hos under sin färd
till Svijaschski, och talade med kvinnorna om deras barn och med
gubben om Vronski, som denne berömde i hög grad. Sedan åkte
hon vidare klockan tio.
Kusken höll in fyrspannet och såg åt höger, mot ett rågfält, vid
vilket några bönder sutto vid en kärra. Bokhållaren gjorde min
av att stiga av, kom på andra tankar, ropade i befallande ton till
en av bönderna och vinkade honom till sig. En av bönderna reste
sig och gick fram mot kaleschen.
”Raska på! Du är väl inte av trä?” ropade bokhållaren
förargad till bonden. Bonden påskyndade sina steg, trädde fram till
kaleschen och lade sin solbrända hand på den ena stänkskärmen.
”Till Vosdvischenskoje? Till herrgården? Till greven?”
upprepade han bokhållarens fråga. ”Kör bara på. Men håll till
vänster. Sedan alltjämt genom den breda allén, så kommer ni direkt
dit. _ Till vem skola ni? Till greven själv?”
”Äro de hemma?” frågade Darja Alexandrovna.
”De äro nog hemma”, svarade bonden, i det han trampade av
och an i dammet med sina nakna fötter och lämnade avtryck av
alla tårna. ”De äro nog hemma”, upprepade han, uppenbarligen
i önskan att fortsätta samtalet. ”1 går anlände det ännu flera
gäster. Det är redan en massa gäster där...”
Kusken drev på hästarna, men de hade knappast vikt av åt
vänster, förrän bonden ropade efter dem: ”Halt! Stanna! ... Där
komma de själva! Där äro de!” Han utpekade med handen
fyra ryttare och två personer i en vagn, som kommo vägen fram.
Det var Vronski, åtföljd av en jockej, ävensom Veslovski och
Anna till häst och prinsesson Varvara och Svijaschski i den lätta
vagnen.
Då kaleschen stannade, närmade kavalkaden sig i skritt. I
spetsen red Anna med Veslovski. Hennes vackra huvud med det
svarta håret, som vällde fram under den höga hatten, de fylliga
skuldrorna, den smärta midjan i den svarta ridklänningen och hela
hennes lugna, behagfulla hållning på hästen väckte Darjas beundran.
428
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
