Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bredvid Anna red Veslovski på en grå, upphettad kavallerihäst,
i det han höll de tjocka benen framsträckta och uppenbarligen var
mycket stolt över sitt uppträdande. På huvudet hade han den
skotska mössan med de fladdrande banden, och då Darja kände
igen honom, kunde hon icke återhålla ett glatt leende. Bakom dem
red Vronski på ett mörkbrunt fullblod, som uppenbarligen blivit
mycket upphetsat under galoppen. Han arbetade med tyglarna
för att hålla in hästen.
Bakom honom red en mycket liten man i jockejkläder.
Svi-jaschski och prinsessan följde efter ryttarna i en splitterny lätt
vagn med en vacker svart travare.
Så fort Anna i den lilla gestalten, som satt tillbakalutad i ett
hörn av den gamla kaleschen, kände igen Darja, lystes hela hennes
ansikte upp av ett glatt småleende. Hon uppgav ett litet skri av
glädje, sjönk ihop i sadeln och drev på sin häst i galopp. Då hon
var framme vid vagnen, hoppade hon utan hjälp ur sadeln och
sprang fram till Darja.
”Jag tänkte just, att du en gång skulle komma hit, men jag
vågade aldrig hoppas det riktigt! Du kan icke föreställa dig, hur
jag gläder mig!” sade hon, i det hon kysste Darja och sedan drog
sig litet tillbaka och såg på henne. ”Det var en riktig glädje,
Alexei!” ropade hon, i det hon vände sig om mot Vronski,
Med sin höga gråa hatt i handen trädde Vronski fram till Darja.
”Ni kan icke alls tänka er, hur vi glädja oss åt ert besök”, sade
han i hjärtlig ton.
Utan att stiga av hästen hälsade Vasenka Veslovski på Darja
genom att taga av sig sin bandprydda mössa.
”Det är prinsessan Varvara”, svarade Anna på Darjas frågande
blick, då vagnen kom närmare.
”Ah!” sade Darja, och hennes uppsyn uttryckte ofrivilligt
hennes missnöje.
Prinsessan Varvara var Stivas tant, och Darja hade redan länge
känt henne, utan att hysa någon synnerlig högaktning för henne.
Hon visste, att prinsessan Varvara från ungdomen levat på nåder
hos rika släktingar, men att hon nu levde hos den för henne
främmande Vronski, fann Darja ovärdigt, och hon blygdes över sin
mans anförvant. Anna märkte mycket väl Darjas uppsyn. Hon
blev förlägen, släppte taget i sin ridklänning och snavade över den.
Darja gick fram till den andra vagnen, som hade stannat, och
hälsade kallt på prinsessan Varvara. Hon var ävenledes bekant
med Svijaschski. Han frågade, hur hans unge vän, den där
besynnerlige kurren, och hans fru mådde, och sedan han med en
hastig blick mönstrat hästarna, som icke alls passade ihop, och de
lappade stänkskärmarna, föreslog han att damerna skulle åka i
hans vagn.
”Jag åker då i det här fordonet”, sade han, pekande på kaleschen.
”Travaren är ett mycket sedigt djur, och prinsessan kör mästerligt.”
”Nej, nej, sitt ni lugnt kvar”, sade Anna, ”så åka vi två i
kaleschen.” Hon tog Darja under armen och förde henne bort.
Darjas blick vandrade av och an, till den eleganta vagnen, vars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
