Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivan Iljitj död - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annan sida. ”Blindtarmen! Njuren!” sade han
för sig själv. ”Här är det icke fråga om blindtarm
och njure utan om liv och... död. Livet ägde jag,
men nu går det sin väg, nu går det, och jag kan
icke hejda det. Ja. Varför skall jag bedra mig
själv? Är det månne icke tydligt för alla utom
mig, att jag skall dö? Frågan gäller bara, om det
dröjer veckor, dagar... kanske jag dör nu. Förr
fanns det ljus, nu är det mörker. Förr var jag här,
men nu bär det av dit! Vart?” Han blev iskall,
andningen stannade av. Han hörde blott hjärtats
slag.
”När jag upphör att vara till, vad blir det då av
mig? Ingenting. Var skall jag vara, när jag icke
mer finns till? Är det verkligen döden? Nej, jag
vill icke.” Han sprang upp, ville tända ljuset,
trevade med darrande händer, tappade ljusstaken och
ljuset på golvet och föll åter ned på kudden.
”Varför? Det gör ju alldeles detsamma”, sade han för
sig själv och såg med uppspärrade ögon ut i
mörkret. — ”Döden. Ja, döden. Och ingen av dem
vet det eller vill veta det eller hyser medlidande
med mig. De spela. (Han hörde på avstånd genom
dörren en bullrande röst och ljudet av riturneller).
Dem gör det detsamma, men de skola också dö en
gång. Fånar! För mig kommer det tidigare, för
dem senare, men kommer gör det. Men de roa
sig. Djur!” — Ilskan höll på att kväva honom.
Och han blev plågsamt, outhärdligt tungsint. ”Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
