Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivan Iljitj död - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är väl icke möjligt, att alla blivit dömda till en så
fasansfull ångest som denna?” Han reste på sig.
”Det är något, som icke är, som jag tänkt mig
det, jag måste lugna mig. Jag måste tänka över
allt från början”, och han började tänka över. —
”Ja, början av sjukdomen. Jag föll och slog mig i
ryggen men fortfor att vara densamme dag från
dag. Det värkte litet grand, sedan mer, sedan var
det doktorerna, och så nedslagenheten, ängslan och
återigen doktorer. Och jag kom närmare och
närmare avgrunden. Krafterna avtogo. Närmare,
närmare. Och nu är jag avtärd, glansen i ögonen är
borta. Döden är det, men jag, jag tänker på
blindtarmen. Jag tänker på att få blindtarmen läkt, men
det är döden. Är det verkligen döden?” — Åter
kom fasan över honom, han flämtade, böjde sig
fram, sökte efter tändstickorna och slog armbågen
mot nattduksbordet. Det störde honom och gjorde
ont, han retade upp sig på bordet, tryckte sig
kraftigt emot det och välte omkull det. Och förtvivlad,
flämtande kastade han sig på rygg och väntade, att
döden skulle komma genast.
Gästerna foro nu. Praskovja Fjodorovna hade
följt dem till dörren. Hon hörde fallet och kom in.
— Vad har du för dig?
— Ingenting. Råkade slå omkull det.
Hon gick ut efter ljus. Han låg och andades
tungt och hastigt såsom en, som har sprungit en
verst, och höll oavvänt ögonen riktade på henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
