Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
otänkbar glans. Hur hans namn skulle uppfylla världen
och komma folk att fasa! Hur härligt han skulle
plöja de dansande böljorna i sin låga, långsträckta,
svarta snällseglare »Stormspöket» med sin
skräckinjagande flagga under gaffeln! Och på höjden af
sitt rykte, hur han plötsligt skulle uppenbara sig i
den gamla köpingen och brun och väderbiten komma
majestätiskt inklifvande i kyrkan i sin svarta
sammetströja och vida knäbyxor, sina stora kragstöflar,
sitt röda skärp, sitt bälte öfverfullt af ryttarpistoler,
sin huggare rostig af brott, sin stora slokhatt med
vajande plymer, sin svarta flagga, visande
döds-skallen och de korslagda benknotorna — och
svällande af förtjusning skulle han höra hviskas omkring
sig: »Det är Tom Sawyer, sjöröfvaren! Den Svarte
hämnaren på Spanska sjön!»
Ja, det var bestämdt, hans bana var afgjord.
Han skulle rymma från hemmet och inträda på den,
han skulle ge sig i väg redan nästa morgon. Därför
måste han nu börja att göra sig i ordning. Han
skulle hopsamla alla sina tillgångar. Han gick
fram till en kullfallen murken trädstam strax bredvid
och började gräfva under ena ändan med sin
Barlow-knif. Snart stötte han på trä, som lät ihåligt; han
lade handen där och uttalade eftertryckligt denna
besvärjelseformel:
»Hvad här icke finnes — kom! Hvad här finnes
— stanna!»
Därpå skrapade han bort jorden och blottade
en brädstump; han lyfte upp den och bragte i dagen
en liten prydlig skattkammare, med tak och väggar
af bräder. Där låg en marmorkula. Toms förvåning
var gränslös! Han ref sig i hufvudet med förbluffad
min och sade:
»Det var det galnaste jag sett!»
Så kastade han förargad bort marmorkulan
och stod och funderade. Sanningen var, att här hade
en hans vidskepelse svikit, som han och alla hans
kamrater alltid ansett ofelbar. Om man begrafde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
