Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Danserskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S7
med flertalet av dessa konststycken bibehålla sig på repertoiren,
ligger det ingen osannolikhet i, att de varit med även i slutet på
1500-talet och — voro kanske gamla då.
Men då det draperi, vilket utgjorde ridå, för fjärde gången
drogs isär, vidtog ett nummer, åt vilket vi måste skänka något
större uppmärksamhet. Det var den av Zinsky omtalade vackra
danserskan.
Fastän det uppgives att zigenare skola ha första gången
uppträtt i Sverige redan år 1514, torde de dock vid tiden för vår
berättelse ha varit tämligen sällsynta i landet. Det var först några
decennier in på följande århundrade, som detta underliga
vandringsfolk i stora skaror översvämmade Skandinavien, kanske
drivna dit av de av 30-åriga kriget framkallade oroligheterna i
Tyskland. Emellertid var det tydligt, att den retande
kvinnogestalt, som nu svävade in på scenen, var en fullblodszigenerska.
Det framgick av hennes säregna skönhet; den mattbruna hyn, de
stora, djupsvarta, på samma gång trånande och vemodiga
ögonen, den smidiga och graciösa växten samt de pärlvita, en smula
spetsiga tänderna. Även dräkten förrådde det; den korta, röda
med glitter och paljetter översållade kjolen, den öppna ungerska
jackan, den röda över det mattsvarta håret egendomligt
draperade huvudduken samt de skramlande hängsmyckena i
halskedjan. Och nu började hon dansa till musik av en skallmejblåsare,
vilken hon under dansen själv ackompagnerade med slag på en
klirrande tamburin, som hon höjde och sänkte med
utomordentligt graciösa armrörelser.
Dansen var förtjusande, full av eld, grace och natur, än vild
och passionerad; än smekande och öm. Också var publiken
överförtjust, icke minst den ifrån hovet.
Gösta hade vid första blicken igenkänt sin bekantskap från
Litslena gästgivaregård, hon som kallat sig »stackars Gisela,
danserskan». Och att även hon igenkänt honom, framgick av den
envishet, varmed hennes ögon liksom sögo sig fast vid hans. Det
var som hade hon dansat endast för honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
