Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Danserskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Publiken jublade, och då italienaren och zigenerskan slutligen
framträdde och hand i hand bugade sig för åskådarne, utbröt en
åska av handklappningar och bifallsrop, som knappast ville
upphöra,
Kär efter ett par ytterligare, mindre intresseväckande
nummer föreställningen var slutad, uppstod en förfärlig,
trängsel vid utgången, varvid Gösta blev skild från sitt sällskap,
den unge polacken. Plötsligt, just som han kommit ut ur
tältet, kände han att någon drog honom i kappan. Då han
vände sig om, såg han en äldre, svartögd, men mycket ful
kvinna, som tydligen hörde till konstmakaretruppen och som med
hemlighetsfull min viskade till honom:
— Följ mig, någon vill tala vid er, unge, vackre herre.
Gösta, som vädrade ett äventyr och i sitt hjärta livligt
hoppades, att denna »någon» måtte vara den vackra danserskan,
tvekade icke att följa, och snart stod han i ett bakom tältet
beläget skjul, som dels tycktes tjänstgöra såsom klädloge,
dels såsom upplagsmagasin för allt möjligt till
konstmaka-rens attiralj hörande skräp. Emot honom trädde, sedan
gumman hastigt avlägsnat sig, ingen mindre än just den han
hoppats få mota, nämligen Gisela, ännu klädd i den fantasidräkt,
som hon burit under knivkastningen. Läggande fingrarna
på munnen till tecken att försiktighet vore av nöden, viskade
hon i hans öra:
— Förlåt, unge herre, att jag besvärat er, men jag måste
tala vid er om en viktig sak — dock icke här. Möt mig i
morgon kl. 9 i skogen söder om slottet — kom för all del, ty det
gäller liv eller död!
Då Gösta ville svara, hade danserskan plötsligt
försvunnit, och i stället uppenbarade sig samma megära, som fört
honom till skjulet. Men nu var hon lika ivrig att få honom
därifrån, som förut att draga honom dit.
— Skynda, för Guds skull, skynda, vackre, unge herre, ty
någon kan komma, viskade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
