Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
att medelst skarpa visslingar i silverpipan återkalla hundarna
för att sedan, med tillhjälp av deras instinkt, leda sig fram till
väg eller stig. Han fattade då det enda beslut, som stod honom
övrigt, det nämligen att gå, ideligen gå i den riktning, vari
slumpen ledde honom, ty på så vis skulle han väl till slut, menade
han, uppnå bebyggda trakter.
Det blev en lång och på grund av det tilltagande mörkret
mycket mödosam vandring. Än snävade han över en trädrot,
än sjönk han ned i ett kärr, men ihärdigt fortsatte han att gå.
Mörkret tilltog allt mera, snart kunde han i den täta skogen
knappast skönja marken, än mindre undvika de många hinder,
som skogens oländiga beskaffenhet reste för hans steg. Och
ingen väg eller stig, ingen koja eller människoboning stod att
upptäcka, intet vänligt ljus lyste honom till mötes. Allt var
insvept i natt och dimma, och regnet, blandat med snö, silade
ned och genomblötte hans kläder. Situationen var obehaglig,
även för en så härdad skogsvandrare, som Gösta Svan, men det
skulle bli ännu värre. Han hade redan, misströstande om att i
mörkret kunna uppnå någon gästvänlig boning, börjat fundera
på att uppsöka någon mot regnet skyddad bergsskreva, där han
kunde upptända en eld till skydd emot kylan och tillbringa
natten, då ett nytt missöde inträffade, som gjorde honom ännu
mera hjälplös. Han snavade nämligen över ett kullfallet träd,
föll och rullade ned för en brant, som lyckligtvis dock icke var
särdeles hög.
Svärjande över sin otur reste han sig. Han hade icke slagit
sig vidare i fallet, men vad nu? — Då han åter skulle börja sin
vandring, kände han, att det för varje steg gjorde förfärligt ont
i den vänstra, foten. Intet tvivel mera, han hade vrickat den,
och det blev honom med ens klart, att det var omöjligt fortsätta
vandringen. Det återstod således intet annat än att söka sig
ett i görligaste mån skyddat nattläger, men även detta var
ingalunda lätt i mörker och regn.
Stödd på sin båge stapplade han omkring i närheten av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
