Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sängs förrän långt efter midnatt, ty det var hans avsikt
att inspektera vakterna. Som jag hade en båt i
närheten av kabelhuset erbjöd jag mig att följa honom
på inspektionen. Sedan kunde vi ju ro hem i
soluppgången, ty havet var lugnt.
Vi gåvo oss alltså i väg norrut genom skogen.
Plötsligt fick jag en idé.
— Jag slår vad att jag skall kunna smyga mig
på närmaste vakt och taga geväret ifrån honom. Går
löjtnanten med på vadet?
Han skrattade.
— Ja, gärna, men redaktörn får skylla sig själv,
ty vakten har order att skjuta i sådana där fall, om
inte redaktörn stannar vid tillrop eller på annat sätt
bär sig misstänkt åt. Men jag ansvarar för mitt folk.
Vanligtvis ha vakterna upptäckt mig innan jag fått
syn på dem. Så det går inte så lätt som redaktörn
tror.
— När inspekterade löjtnanten sist?
— I dag.
— Nå, då är det fråga om de vänta löjtnanten så
snart igen. Går löjtnanten in på vadet?
— Ja vars! Men som sagt, sånt där är inte att
leka med. Skyll sig själv, redaktörn!
När vi närmade oss kabelhuset, bad jag löjtnanten
vänta i skogsbrynet. Lyckades jag i mitt onda
uppsåt, skulle ett ljudligt hallå vara tecknet. Från den
plats där löjtnanten befann sig kunde han ej se den
låga bergstrand, där närmaste vakt borde gå av och
an. Stranden är ända fram till berget beväxt med
ståtliga enar.
Jag började smyga bland enarna och snart låg havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
