Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fritt framför mig. Men var var vakten? Jag spanade
energiskt i den klarnande gryningen. Jo, där satt
gynnaren lutad mot en sten och sysslade med något, jag
kunde inte se vad. Och väl 5 meter från honom låg
hans gevär.
Jag lade mig ner och började åla mig fram med
betäckning av ojämnheter i berget. Han satt fortfarande
och dillade omedveten om faran från land och givande
fan i den eventuella från havet.
När jag befann mig på cirka 10 stegs avstånd från
honom kom jag in på alltför besvärlig terräng, varför
jag så ljudlöst som möjligt reste mig upp och smög
mig närmare på tåspetsarna, tog ett par jättesprång,
högg geväret och viskade hest men hörbart för den
pliktförgätne: — Om du rör dig, är du dödens,
jäkla bondbasse!
Och med detsamma tog jag ut patronerna.
Jag har sällan sett en så förvånad människa. Och
sällan har jag sett så långt ned i ett bondgap. Han
ville resa sig upp, men jag upprepade: — Sitt
stilla, annars är du dödens!
Han lydde stirrande på mig som på en uppenbarelse.
Så ropade jag hallå så mycket jag orkade.
Löjtnanten kom. Den andra vakten kom. Manskapet
i kåtan kom, yrvaket och icke fattande galoppen.
Det blev ett uppträde, som jag drar en slöja över.
Den unge officeren kunde verkligen läsa lagen för sitt
folk och det behövdes.
Flera gånger under sommarens lopp försökte jag
upprepa överrumplingen, men måste till både befälets
och manskapets heder säga att jag misslyckades.
Men antag, gode läsare, att jag inte givit mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
