- Project Runeberg -  Min 12:te bok /
131

(1946) [MARC] Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sälen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i högsta hugg och väntade. Det dröjde länge, men
rätt som det var dök hon opp och jag drämde till
henne i huve så pikstaven gick av. Hon fick sej en
jävel då, aset, det lovar och svär jag. Hon dök
förstås med detsamma, men hon måste ju opp igen och
det som var kvar av pikstaven var inte sämre än
det dugde att slå med, bara man slog till ordentligt.
Hon hade kanske flera blåshål, men alltid visste vi
att hon skulle komma opp i det, där ungen låg
bredvid. Och hon kom och jag slog till igen det värsta
jag orkade. Hon dök. Och kom opp igen snart för hon
behövde ju luft. Och det blev allt kortare tid
mellan var gång hon kom opp och för var gång fick
hon sig ett dråpslag. Och för var gång reste hon sig
allt högre opp i hålet och fnyste som en gammal
skeppare. Till slut dröjde det väl inte mer än ett par
sekunder mellan varje gång hon kom opp och jag slog
ordentligt, det förstår herrarna. Då sa jag åt Janson:
— När hon kommer nästa gång, så skjut! sa jag. Och
Janson sköt och jag rusade fram och höll henne oppe.
Det var ett svårt göra, för di ä hala, di jävlarna. Men
vi fick opp henne och det hade vi ärligt förtjänat efter
allt arbete och möda vi hade haft med henne. 75 kilo
späck hade hon och det blev pengar nu i kristiden.
Men det vill jag säga herrarna att så glad har jag
aldrig varit förut i mitt liv. En morron har jag skjutit
43 ejdrar och då var jag glad förstås, men så glad
som jag nu var hade jag aldrig varit, det förstår
herrarna som är jägare själva. Många ha velat köpa
skinnena av mig, men dom säljer jag inte. För jag
vill ha dem till minne av den jakten. Ä di inte vackra?
Känn på kutskinnet, det är rent som silke. Det finns

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:57:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tolfte/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free