Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lagren med sig införlifvat den vesterländska odlingen, under
det själslifvet hos den stora massan af befolkningen ännu är
så godt som »obruten mark». Man ser i Tolstojs själslif
öfverbildningen och kulturledan förenade med en jungfrulig själs
naivitet och sanningstörst, man ser en snart sagdt buddhistisk
själfbeskådning, en absolut skepticism, en följdsträng pessimism
förenade med en dock obruten troskraft och en hardt när
barbarisk handlingskraft. Så vidt hade man rätt. Men knappt
var Tolstoj tolkad på vesterlandets tungomål, förr än han
äfven här vann fullt erkännande ej blott som ett
kulturhistoriskt aktstycke, utan såsom ett universelt snille.
Turgenjef själf, som visserligen icke bidragit till att göra sin store
rival känd, lade icke band på sin beundran, åtminstone inför
sina vänner, de franska författarne, då Tolstoj en gång blef
bekant. »Det är väl», yttrade han till dem, »att jag icke är
en begynnande diktare. Hvad skall man egentligen skrifva,
sedan Tolstoj har skrifvit?» Och då han för dem föreläser
ett kapitel ur Krig och fred, afbryter han sig: »Den som
kunde måla honom en sådan slagscen efter! Det kan man
kalla en skildring! Så borde vi andra kunna beskrifva!» Och
Flaubert, som kort före sin död genomgick detta arbete, skrek
med sin dånande stämma, stampande i golfvet: »Men det är
ju Shakspere det har, det är Shakspere.» Och både kritiker
af facket och den valda litterära publiken hafva med stor
enighet erkänt Tolstojs verk såsom stående öfver täflan.
Eugène-Melchior de Vogüé har i sitt fina arbete Les
écrivains russes contemporains, som utkom 1886, men förut
framträdt efter hand i Revue des deux mondes, egnat Tolstoj en
särskild studie. Han erkänner sig, trots sitt motstånd, hafva
betvungits af hans makt. »Det förtretligaste, och det är ett
mycket säkert kriterium, är att, sedan jag läst Tolstoj, de
flesta romaner synas mig svaga, falska, med ett ord tråkiga.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
