Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och säkerheten i uppfattningen är förenad redan här hos
barnet med denna sträfvan efter uppriktighet, som
kännetecknar mannens författarskap. Det mål, redan gossen sätter
sig före, är vinnande af sedlig fullkomlighet, han vill
förverkliga dygdeidealet, och medlet är en ständigt vaken själfanalys.
Detta framträder särskildt vid ingången till ungdomsåren, då
han råkar en beslägtad själ med samma sträfvan och med
denne sluter ett högst egendomligt vänskapsförbund, grundadt
på öfverenskommelse att vara hänsynslöst och fullständigt
uppriktiga mot hvarandra, hvilken öfverenskommelse dock
medför sina obehag. Den fordran, som han ställer på sig
själf och till det yttersta genomför, att vara fullständigt
uppriktig, kommer honom att fördöma såsom hycklare sådana
personer, som ej se någon nödvändighet att gå till botten i
sina tankar och känslor. Men den ger oss också nyckeln
till en af hemligheterna i hans person och konst. Det är
denna oaflåtliga själfpröfning, detta vägande och värderande
af hvarje känsla, hvarje motiv, hvarje ord och hvarje handling,
denna oaflåtliga vaksamhet på hvarje tankens försök till
advokatyr och denna stränga själfdom, med ett ord, denna aldrig
tröttnande själfreflexion, det är den som har lärt honom känna
sitt eget inre i alla dess vinklar och vrår och så lärt honom
att på samma sätt genomtränga andra människohjärtan. Ett
människohjärta, i synnerhet om det är så rikt som hans, utgör
en värld i smått. Det fins inga handlingsmotiv, höga eller
låga, som det ej någon gång känt, om också blott såsom
öfvergående stämningar. Det fins därför ej en enda ort på
själslifvets karta, som Tolstoj ej af erfarenhet känner, ingen
böjelse, ingen drift, ingen känsla, intet handlingsmotiv, som
ej gått igenom eller åtminstone berört hans egen själ, och
som han därför hos andra förstår och kan beskrifva. Ja till
och med de vildaste, brutalaste och abnorma har han
åtminstone snuddat vid och kan analogivis förstå. Därför kan
Tolstoj i Gossår yttra, då han skildrar den djupa förtviflan, som
förorsakats af några felsteg, som gossen Nikolaj begått: »Vid
att minnas mina gossår och särskildt den stämning, hvari jag
befann mig på denna för mig så olyckliga dag, inser jag
klart, huru det kan vara möjligt att begå den förskräckligaste
förbrytelse alldeles hänsynslöst.... Det gifves ögonblick i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
