Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en människas lif, då framtiden står så mörk för henne, att hon
icke vågar dröja vid den, då förståndet står stilla och hon
söker inbilla sig, att det ingen framtid finnes och aldrig har
varit någon forntid.... ögonblick, då förståndet icke väger
och pröfvar en hvar af viljans yttringar, men de djuriska
instinkterna visa sig som de enda driffjädrarna i lifvet.... Under
påverkningen af denna tillfälliga själsfrånvaro, förvirring kunde
man nästan säga, är det som en sjuttonårig bondgosse,
hvilken står och betraktar en nyligen slipad yxa, som hänger
öfver bänken, hvarpå hans gamle fader ligger och sofver med
ansigtet nedåt, plötsligen kan svinga yxan och med slö
nyfikenhet se på, huru blodet sipprar ut på bänken från den
öfverhuggna halsen; det är under påverkan af denna
själsfrånvaro och instinktmässiga nyfikenhet, som en människa kan
finna en viss njutning i att,.... då hon betraktar en person
som alla buga och fjäska för, tänka: än om man nu ginge
bort och toge honom i näsan och sade: nå, kamrat, kom ni
nu med mig?» Tolstoj har utransakat människohjärtat och ej
ens skyggat tillbaka för dess dunklaste djup. Likvisst dväljes
han här mindre gärna. Men är månne icke denna undfallna
bekännelse, om äfven den blottar ett allmänt själsdrag, dock
ett uttryck för en specielt rysk stämning, ur hvilken flere
fenomen i dess samtida historia, ammats. Hos ryssen fins icke
såsom hos vesterländingen någon labyrint af reflexioner
emellan tanken och stämningen å ena sidan, handlingen å den
andra: strax färdig att slå till både i ondt och godt.
Handlingsmotiven äro ej så tränerade af idéer och principer, af
nedärfd vana, af traditionel respekt och hänsyn, utan kunna
plötsligt bryta fram våldsamt och oemotståndligt ur väsendets
dunkla djup. Osökt erinras man om slutet af detta citat, då
man särskildt i Krig och fred ser, huru Tolstoj behandlar
mänsklig traditionel storhet och i synnerhet Napoleon.
Denna hänsynslösa ärlighet i analysen af sig själf och
andra är blott en sida hos Tolstojs allmänna karaktärsdrag,
förutsättningslösheten eller den fullkomliga skepticismen. Han
kan se de doldaste motiven i människosjälen i deras ursprungliga
och nakna form, emedan inga förutfattade meningar, intet i
förväg uppgjordt skema förvillar hans blick och narrar honom
att däri se annat, bättre eller sämre, än hvad där fins. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
