Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 LEO N. TOLSTOJ.
hela ifver försökte sig på uppgifter, som höra till de högsta,
människoanden kan uppställa för sig, men hvilkas lösning icke
är den gifven.» Och äfven här gränsa tanke och handling
omedelbart intill hvarandra. Han fortsätter längre ned: »En
gång kom jag sålunda på den idén, att lyckan icke beror
af yttre vilkor, men af vårt förhållande till dem; att en
människa, som vant sig vid att bära lidanden, egentligen icke
kan vara olycklig, och för att vänja mig vid arbete, kunde
jag, sä ondt det gjorde, stå i hela fem minuter med två tunga
latinska lexikon i utsträckta armar eller gå in i handkammaren
och piska mig så länge med ett rep på den nakna ryggen,
tills smärtan kom ögonen att tåras. En annan gång, då jag
plötsligen erinrade mig, att döden kan komma hvar timme,
hvar minut, kom jag till det resultatet — utan att för öfrigt.
hafva gjort mig det klart, lika litet som folk öfver hufvud
taget förstå hvad det vill säga —, att en människa icke kan
vara lycklig på annat sätt än genom att njuta det närvarande "
utan att bekymra sig om det tillkommande, och under tre
dagars tid, så länge denna tanke lopp omkring i hufvudet på
mig, lät jag lexorna vara lexor och skötte intet annat än att
ligga på sängen och läsa i en roman, medan jag åt peppar-
kakor, som jag hade köpt för de sista ören jag egde.» Det
är ur dessa grubblerier han utgår såsom den fullkomlige
skeptikern, såsom han vidare bekänner: »Af de olika filoso-
fiska riktningarna tilltalade mig ingen i så hög grad som
skepticismen, hvilken under lång tid bragte mig i ett till-
stånd, som icke var långt ifrån sinnesförvirring. Jag inbillade
mig, att jag var det enda verkligen existerande väsendet i
världen, att föremålen omkring mig icke voro föremål, utan
syner, som blott visade sig i det ögonblick, jag hänvände
uppmärksamheten på dem, och strax åter försvunno, sä snart
jag upphörde att tänka på dem, kort sagdt, jag hade gått i
Schellings skola med hänsyn till den uppfattning, att före-
målen blott existera i och genom mitt förhållande till dem.
Denna tanke förföljde mig öfverallt och kunde stundom
drifva mig till en sådan grad af öfverspändhet, att jag, just
som jag stod, plötsligen kunde vända mig om i tanke att
förefinna ett intet vid sidan om mig.» Det är med vemod
Tolstoj dröjer vid minnet af denna kris i sitt lif, då tanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
