Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 LEO N. TOLSTOJ.
»Människorna här lefva ett rent naturlif. De födas, fortplanta
sig, slåss, dricka, äta, glädja sig af lifvet och dö. Andra födas
i stället för dem, lefva på samma sätt och dö så. Det går
med dem som med solen, gräset, träden och djuren — de
äro endast beroende af naturens lagar. Han fann, att dessa
människor voro långt starkare och friare än han, och kände
sig skamfull och sorgsen, när han jämförde sig med dem.»
Och det är blott denna känsla af underlägsenhet, som hindrar
honom från att på fullt allvar lemna allt, köpa sig en hydda,
gifta sig med en kosackflicka och bli kosack, fiska och jaga.
med dem och deltaga i deras expeditioner mot bergsboarne.
Därtill kommer en aning om, att han dock icke är i stand
att lefva lycklig i längden på detta sätt. Idealen i själen låta
ej rycka sig ut. Kulturmänniskan sticker ater fram och denna
gång med känsla af öfverlägsenhet. Han mins sitt nyupp-
täckta lyckorecept: lyckan ligger i att offra sig för andra,
och i denna stämning ser han med förakt ned på sina med-
människor och deras sätt att vara lyckliga på.
Men det är kärleken, som först rätt skall visa honom
klyftan mellan honom och naturbarnen och deras öfverlägsen-
het öfver honom, kulturmänniskan, samt kullkasta hans lycko-
teori. Han älskar sin värds dotter Marjanka, denna stolta,
fulländadt härliga kvinnogestalt. I början och länge är det
blott på afstånd han beundrar henne, och han inbillar sig, att
det är blott af hennes skönhet han njuter, liksom af bergens,
skogens och djurens. Så kan han sitta och betrakta henne,
där hon går i sin måleriska drägt af ett enda tätt åtsittande
rödt plagg. »Hvart ögonblick lyfte han sina ögon upp för
att betrakta den sköna Marjanka, som gick och sysslade i
hans närhet. Antingen hon rörde sig i den svala skuggan
af hyddan eller midt ute pä gården, belyst af morgonsolen,
som kastade en varm glans öfver hennes smärta gestalt i den
ljusa drägten, följde han henne lika ifrigt med ögonen, ängslig
för att förlora en enda af hennes rörelser. Hur det fröjdade
honom att betrakta henne! Böjde hon sig fritt och behag-
fullt framåt, lade hennes rosenröda särk sig i måleriska veck
hän öfver bröstet och ned öfver den smärta kroppen. Rätade
hon sig upp och drog andan, sågos barmens böljande linier
under den spända drägten. Huru fast på marken satte hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
