Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO N. TOLSTOJ. 25
att han icke har någon synnerlig grund till att vara glad och
att lyckan icke består i att dräpa andra utan i att offra sig
själf.» Han kan icke undertrycka sina tankar, utan frågar:
»Hvarför är du så förnöjd? Om nu en af dina kamrater
blifvit dödad, skulle du då också glädja dig?» Kosacken ser
på honom med leende ögon, som om han ville säga: »Jag
vet på förhand allt hvad du kan ha att säga mig, men jag
känner mig höjd öfver dina meningar och åskådningar.» Hans
af reflexionen ogrumlade uppfattning är enkel, säker, klar
och utan luckor: »Jag kan då inte annat än vara förnöjd»,
svarar han, »tschetschentserna döda ju också mina kamrater,
då de komma åt det.» Lif och död är den enklaste och
naturligaste sak utan omständigheter. Men Lukaschka för-
står icke häller Olénin: »Ni, som har hus, hästar och lifegne,
ni har verkligen haft lust att komma hit ned. I ert ställe
skulle jag ha stannat hemma för att roa mig och njuta lifvet.»
I öfverensstämmelse med sina nya teorier om uppoffringens
lycka gifver Olénin åt Lukaschka en häst, så att han må kunna
gifta sig med Marjanka, som han själf är på väg att älska.
Men denna handling är obegriplig både för föremålet för
välviljan och de andra. Lukaschka tar visserligen emot
gåfvan, men under tyst undran öfver hvilka planer gifvaren
kan ha i sigte, och .han lofvar sig själf, att det icke skall bli
den främmande junkern som drager honom vid näsan. Och
de andra kosackerna frukta, att denne skall sluta med att
tända eld på byn eller finna på andra olyckor. Den aktning
för människorna han visar förstår man häller icke, lika litet
som hans enstöringslif. En annan där varande rysk officer,
som skämtar med flickorna, bjuder dem på sötsaker och
har sina kärlekshistorier med dem, blir då helt annorlunda
populär.
Oaktadt allt växer Olénin emellertid allt mera fast i sitt
nya lif. Hans forntid står för honom såsom något helt
främmande, och framtiden, i den mån den ligger utanför den
värld, hvari han lefver, intresserar honom icke. På bref hem-
ifrån märker han, att man sörjer öfver honom som öfver en
förlorad, och det förargar honom, emedan han anser alla
andra förlorade, som icke lefva såsom han. För hvarje dag
känner han sig mera frigjord, mera som en människa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
