Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO N. TOLSTOJ. 39
ken fara öfver leden och tar den förste bäste, »Lasarev», säger
han bestämdt, och denne träder fram med ansigtet darrande
.af rörelse. »Napoleon vände omärkligt hufvudet tillbaka och
räckte sin lilla runda hand ut efter något», och man lägger
orden i hans hand. »Napoleon tog den utan att se på den, när-
made sig till Lasarev, som stod orörlig med uppspärrade
ögon och stirrade på kejsar Alpxander. Därpå kastade Napo-
leon en blick på tsaren, liksom för att antyda att det var
en uppmärksamhet mot honom, och lade så sin hand med
korset på soldatens bröst, som om hans blotta beröring vore
nog till att göra denna människa lycklig för tid och evighet.»
Med hvilken orubblig högtidlighet spelas icke denna komedi till
slut, och hur åskådlig i yttre och inre afseende står den icke
genom sina smådrag! Vi se Napoleon åter vid Njemens strand.
Det är åsynen af kosackerna på andrastranden,afsteppernasom
sträcka sig ända till Moskva, den heliga staden, och tanken
på Alexander den store, som bestämmer honom att befalla
armén att redan nästa dag gå öfver. Så bryter kriget ut.
»Det vill säga, att i samma ögonblick egde denna tilldragelse
rum, som var fullständigt emot all gudomlig och mänsklig
lag och rätt. Dessa millioner af varelser hängåfvo sig åt de
afskyvärdaste förbrytelser. Mord, plundring, svek, förräderi,
tjufveri, mordbrand, .falskmynteri — allt hörde till ordningen
för dagen och i sådant omfång, att det under åratal icke be-
gicks så många förbrytelser som nu på en dag. Och de
som begingo förbrytelserna ansågo sig icke för förbrytare.»
Här är den fruktansvärda gåtan framme igen. Hvem har
skulden? Kejsarne? Diplomaterna? England?— Ingendera: de
äro alla redskap i ödets hand. De små tillfälligheterna be-
stämma Napoleon att utfärda den ödesdigra befallningen, som
afgör saken och fullbordar hans eget öde. Och alla dessa
skaror, som han nu för mot en fasansfull undergång, hvilket
jubel bland dem, då de på afstånd se den gråa rocken och
den lilla hatten framför hans svit! En gammal öfverste, som
får order att gå öfver ett vadställe en liten fjärdingsväg längre
ned, begär såsom en nåd att få simma öfver med sitt rege-
mente, och hänryckt störtar sä detta sig i floden, som rycker
med sig en stor del af det samma, under det de kvarblifna
simma så vidt möjligt i rät linie, stolta att sätta sitt lif på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
