Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 LEO N. TOLSTOJ.
spel, om också helt onyttigt, »inför ögonen af den man, som
satt på en bjälke vid stranden och icke så mycket som såg
pä dem.» Fyrtio drunkna, några räddas i båtar, de flesta
drifvas tillbaka på samma strand de lemnat, och om aftonen
dekoreras öfversten, emedan han utan någon nödvändighet
störtat sig i floden på det djupaste stället. Pligttrohet, ädel
hänförelse -— och för hvad! För denne lille egoist och skåde-
spelare, för detta brott mot all gudomlig och mänsklig lag
som kriget är.
Så sändes från Alexander general Balachov till Napo-
leon för att göra ett sista fredsförsök. »Napoleon stod framför
honom. Han var påklädd att rida ut, i mörkblå uniform,
som var uppknäppt och visade en lång hvit väst, som af-
tecknade hans tjocka mage, ridstöflar och skinnbyxor sutto
spändt på hans tjocka vador och korta ben. Han hade kort-
klippt hår, i hvilket blott var en lång lock, som föll ned midt
på hans höga panna. Hans feta hvita hals lyste mot den
svarta uniformskragen af sammet, som luktade starkt eau de
cologne. På hans ännu ungdomliga, fylliga ansigte var där
ett värdigt, välvilligt uttryck af kejserlig nedlåtenhet. Hans-
hufvud var tillbakaböjdt, och han gick med ett litet nervöst
hopp för hvarje steg.» Han iakttager till en början sin vär-
dighet, men under samtalet blir han allt ifrigare och grälar
slutligen som en arg pojke. Men han har ej minsta känsla
af att ha förgått sig. »Han var öfvertygad om sin egen ofel-
barhet: allt hvad han gjorde var riktigt, och han gjorde det
antingen det så stämde öfverens med de gällande lagarna
för rätt och orätt eller icke . . . Han talade lika förtroligt
med Balachov, som om denne var medlem af hans hofstat,
sympatiserade med hans planer och gladde sig åt hans lycka».
Vi se Napoleon ännu i en annan scen, då ett sändebud från
Paris framför till honom bref från hans andra kejsarinna och
hans sons, konungens af Rom, porträtt, omedelbart före slaget
vid Borodino. »Kejsar Napoleon höll på att kläda på sig i
sitt sofrum och lät sin kammartjänares borste fara än öfver sina
breda skuldror, än öfver sitt feta bröst med en välbehaglig
skälfning såsom en häst, som man ryktar. En annan tjänare stod
och stänkte sin herres välfödda kropp med eau de cologne
med en vigtighet, som om han var den ende, som hade idé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
