Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 LEO N. TOLSTOJ.
med hvad som föregår mellan hans själ och den oändliga
himlen. Dödens närhet har liksom gifvit honom en blick in
i oändligheten och en aning om tillvarons förklaring. Lifvet
med all dess äflan, mänsklig storhet och stolthet och seger-
glädje, hur uselt och lumpet och eländigt är det icke i jäm-
förelse med denna sköna himmel, så full af rättfärdighet och
godhet, och hur litet betyder själfva döden därvid. Han kän-
ner det kors, som hans syster, den gudfruktiga Maria, skänkt
honom och tänker vidare: »Hvilken lycka skulle det dock
icke vara, om allt vore så rättframt och enkelt som Maria
tyckes tro. Hur det skulle vara godt att veta, hvar man
skulle bedja om hjälp och bistånd i lifvet och hvad som vän-
tade på hinsidan! . . . Hur jag skulle vara lycklig och lugn,
om jag kunde säga: Gud, haf barmhertighet med mig! . . .
Men hvem skulle jag säga det till? Hvar är denna makt,
som är så oändlig, så ofattlig, som jag icke kan hänvända
mig till eller förklara hvad jag känner. Är det det stora allt,
eller är det intet eller är det Gud, som inneslutes här i Marias
bild! Ack, intet är visst utom det, att hvad mitt förnuft kan
förstå är af så ringa värde och detta ofattliga majestät i det
obekanta kanske det enda sanna och det enda stora.» Nu ön-
skar han lefva, eftersom han förstått tillvaron, och räddas ocksa.
Men hans lifshopp och lifskraft återvända icke; åter inne i
tillvaron, kommer dess meningslöshet allt mera för honom.
Han kommer till sitt hem just i samma ögonblick som hans
maka dör, och tanken att hafva varit orättvis mot henne,
något som nu ej mer kan ändras, gör hans själ mörkare och
hans sinne bittrare. Människans vanmakt och hopplösheten i
hennes sträfvanden stå åter klara för honom. Hans vän Peter
Besukhof har nu fallit i frimureriets armar, är full af filan-
tropisk ifver, vill befria sina bönder, bygga skolor, sjukhus
och skaffa läkare. Hvad skall allt det tjäna till? Gifva bon-
den upplysning, draga honom ur hans djuriskhet och gifva
honom moraliska instinkter är att beröfva honom hans djuriska
lycka, den enda möjliga för honom, ja, det är till och med
den Andreas afundas honom. Underlätta hans arbete är att
göra honom latare och gifva honom mera tid till dryckenskap.
Och läkare och sjukhus — en stackare får ett slaganfall, man
hindrar honom från att dö däraf, och han lefver tio år såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
