Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO N. TOLSTOJ.
57
moraliskt fördärfvade som sköna Helena Kuragin, utmanar
han hennes älskare, drifven af en oemotståndlig impuls, ehuru
hans reflexion säger att det är en dumhet. Hade inte denne
rätt till att icke taga hänsyn till en mans ära, som var främ-
mande för honom; han själf skulle helt säkert burit sig åt på
samma sätt. Då är ju duellen ett mord. Men oaktadt dylika
resonnemang kan han ej förmå sig att uppgöra saken i godo.
Märkvärdigt nog träffar hans kula motståndaren, och då storma
hans själfförebråelser och tvifvel fram med full styrka. De
gälla hans förflutna lif, hans kärlekslycka, som varit en lögn,
de gälla framför allt frågan om rätt och orätt. »Ludvig XVI
blef afrättad, emedan de ansågo honom skyldig, och de hade
lika mycket lätt däri som de, hvilka sedan dogo som mar-
tyrer för honom efter att hafva förklarat honom för helgon.
Sedermera dödade de ju Robespierre, emedan han var en de-
spot. Hvem hade orätt? Hvem hade rätt? Ingen________
Hvad är ondt och hvad är godt? Hvad skali man älska? Hvad
skall man hata? Hvarför skall man egentligen lefva? Hvad
är lifvet? Hvad är döden? Hvad är det för en okänd makt
som styr allt? Han fann intet svar på alla dessa frågor, utom
ett enda, som icke var något svar: döden. Ty då skall du
antingen få veta allt eller upphöra att fråga.» Och i det han
tänker på en roman han nyss läst i, fortsätter han: »Hvarför
månne hon kämpade med sin förförare, då hon likväl älskade
honom? Det är ju otänkbart, att Gud skulle hafva låtit upp-
stå önskningar i hennes själ, som vore i strid med hans vilja!
Min exhustru kämpade icke, det var kanske riktigt. Nej, man
har mtet upptäckt, intet uppfunnit, vi veta icke annat än att
vi intet veta. Det är och blir dock det sista ordet af mänsk-
lig visdom.» Ur det bottenlösa, moraliska kaos, hvari han
råkat och man känner en flämtande suck ur djupet af
Tolstojs egen själ i dessa lidelsefulla frågor — ryckes Peter
UPP genom sammanträffandet med den store frimuraren Bas-
dejef, hvars fasta tro på en Gud imponerar på honom, en Gud,
som man ej kan känna ännu efter århundradens arbete därpå,
skild från människorna som han är genom oändligheten. »Det
är icke anden, som förstår Gud, det är lifvet, som lär en
känna honom.» Den högsta visdom och sanning kan blott
upptagas genom en inre pånyttfödelse. Denna måste ske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
