Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7o LEO N. TOLSTOJ.
Den tjänar ej de troende till rättesnöre för deras vandel,
den kan ej vara driffjäder till sedlig förbättring. Den är blott
ett yttre kännetecken, och genom inverkan af lifserfarenheter
och kunskaper smälter den bort. Då den sålunda försvann,
kvarstod en förkärlek för det goda och ett sträfvande efter
sedlig förbättring, hvilket han hvarken vill påstå eller förneka
vara en kvarlefva af hans barndomstro. Detta lefde hos
honom under tio års tid — och vi erinra oss det samma från
»Ungdom» — men så började det allt mer slappas och aftaga
för att slutligen helt och hållet upphöra. Dock, hur ärlig
och allvarlig denna kärlek till det goda och detta sträfvande
därefter var, kunde det ej hindra hans passioner att ofta
bryta löst. »Det ges ingen last, hvars slaf jag icke varit,
ingen förbrytelse, som jag icke begått — lögn, tjufveri,
otukt, dryckenskap, öfvervåld, dråp — — Jag lefde ute på
mitt gods och drack upp, spelte bort och förstörde hvad
mina bönder arbetat ihop åt mig.–––- Vid denna tid kom
jag ut i kriget och mördade och slog ihjäl mina medmänniskor.»
Detta oaktadt ansågs han af sina likar för en mycket sedlig
människa. »Äregirighet, hersklystnad, egennytta, sinlighet —
allt detta skänkte anseende–––––– men för hvar gång jag
sökte ge uttryck åt det goda inom mig möttes jag af hån
och förakt.» Det är en sammanfattning af stämningen i
»Ungdom», samt Olénins världsleda.
Samtidigt började han författa, »därtill drifven af högmod
och fåfänga». Vi behöfva ej erinra, att det är hans stränga
själfdom, hvilken såväl i det föregående som här målar honom
i svart. Vi ha funnit en annan drifkraft i hans författarskap,
och han kan ej häller dölja den, då han nästan omedelbart
härpå säger: »Jag sökte ständigt något — hvad visste jag
icke själf.» Han har nu, vid tjuguåtta års ålder, nedsatt sig i
Petersburg och är en flitig författare samt träder i förbindelse
med den litterära världen därstädes. Dennas uppfattning
påverkar honom. Det är utvecklingsläran tillämpad: världen
utvecklar sig genom tankens, det andliga arbetets män i
synnerhet genom konstnärer och diktare. Men i grunden
tviflar han på denna åsigts sanning, och hans tvifvel blifva
allt starkare. Han kan ej besvara frågan: »Hvad vet jag själf
och hvad kan jag lära andra», och med allt starkare makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
