Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tränger den sig på honom. Och då han ser på de öfriga
folkets upplysare, presterna i utvecklingens kult, finner han
dem osedliga, egennyttiga, dåliga karaktärer, liggande jämnt
i strid med hvarandra. Det förefaller honom på en gång
hemskt och löjligt, att dessa och han själf, som ej kunna
svara på lifvets enklaste fråga: »Skall jag handla så eller så»,
tro sig kallade att upplysa andra och utveckla världen. Och
dock skrifva de så mycket de hinna, och milliontals händer
äro i ständig rörelse för att trycka och sprida hvad de
skrifva. Han finner det meningslöst, det är som ett slags
galenskap, och han har känslan af att befinna sig i ett dårhus.
Han står invid krisen. Men han lemnar Petersburg, gifter
sig och nedsätter sig på landet. Inflytandet af en god och
älskad kvinna och omsorgen för familjen återgifver honom
en tids ro, under hvilken han fortfar att flitigt författa. Äfven
denna stämning känna vi fran hans föregående verk. Men
allt starkare och starkare aterkomma de gamla frågorna:
»Hvad är det jag lär, hvad vet jag, hvarför lefver jag, hur
skall jag veta om mitt lif är dåligt eller godt». Saknaden
af en fast punkt kommer hans ande att svindla, han får
verkliga anfall af förtviflan, de återkomma allt oftare och
häftigare, och vid femtio års ålder drifver förtviflan honom nära
vansinnets gräns. »Samtidigt med att jag skref min bok
Anna Karenina steg min förtviflan till en sådan höjd, att jag
icke kunde göra annat än bara tänka och tänka på det för-
färliga läge, hvari jag befann mig . . . En okänd, obestämbar
makt liksom dref mig till att göra slut på mitt lif ... . Detta
begär var så starkt, att jag gömde undan alla rep och tåg-
stumpar . . . och att jag slutade upp att gå ut beväpnad med
bössa. Jag var rädd för lifvet och ville bort därifrån, och
jag var rädd för döden. Och detta kom öfver mig på en
tid, då jag var omgifven af allt som anses för lycka här i
världen. Jag hade en god, vacker, öm och älskad hustru,
snälla barn, en stor förmögenhet . . . jag åtnjöt aktning af
vänner och bekanta och beundrades och prisades af främ-
lingar . . . jag hade att glädja mig åt ett så stort förråd af
andlig och kroppslig kraft, som jag sällan påträffat hos mina
jämnåriga.» Men hans eget lif och lifvet i sin helhet synes
honom som något fullständigt meningslöst, som ett dåligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
