Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tomtegubben i Åbo slott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det är ingenting annat, än en kvarblifven tunna
af hertig Johans berömda finska öl, som hertigen sedan
alltid beställde från Finland, när han blef konung. Det
ligger till sig med åren, liksom mitt pölvatten. Behåll
bägarn som ett minne af mig, men säg det åt ingen;
sådana bägare har jag till hundradetal.
Ölet steg gamle Mursten i hufvudet, och han hade
ett muntert ölsinne. — Tack skall ni ha, tomtefar! —
sade han. — Kanske törs jag vara så dristig och bjuda
er i öfvermorgon på bröllop? Min dotterdotters dotter,
lilla Rosa, gifter sig med fältväbeln Robert Flinta, och
det skulle vara för oss en stor ära, om ... om ... Med
detsamma rann det gubben i hågen hur prästen månde
förlikas med tomten, och så tvärtystnade han.
— Jag skall tänka på saken — menade tomten.
Vaktmästaren klef nu åter på hans axlar, och snart
voro de tillbaka i slottshvalfven ofvanför håltornet. Aldrig
tyckte sig gamle Mursten ha andats så lätt, som när han
åter kände sina lungor fyllas af den lifgifvande
himmels-luften. — Nej — tänkte han, sedan han sagt farväl åt
sin ledsagare — icke för alla trollens skatter ville jag
än en gång klifva ned i det förskräckliga håltornet.
Och nu blef där ett fejande och ett stökande i det
gamla slottet; där skulle ju blifva bröllop! Det var
ingen gyllene prinsessa, det var icke en gång en liten
silfverstickad borgfröken, som nu skulle räcka sin hand
åt en tapper riddare med svajande hjälm och klingande
sporrar. Det var blott en liten Aboflicka i hemväfd
bomullsklädning, men ni skulle ha sett liten Rosa, huru
vacker och god hon var! Ingen prins eller hertig hade
kastat på henne ett nådigt ögonkast, endast den hurtige
fältväbeln Robert Flinta vid skarpskyttebataljonen hade
låtit henne förstå, att om hon bara ville, så kunde hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
