Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brusebäck och Susebäck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i många små rännilar ut i det evärdeliga, stora djupet
af döden.
Men jag sade till mig själf: — O, du gode Gud, nu
har jag i Brusebäck skådat bilden af ett människolif i
dess storhet, dess skönhet, dess nytta, dess öfvermod
och - dess slutliga bräcklighet. Och nu vet jag, att
ingen kraft och ingen storhet på jorden äro eviga, utan
det stora världshafvet väntar oss alla. Därför gif, att
vi måste söka vår storhet, vår kraft, vårt eviga mål i
Dig allena, vår Herre och Gud! På det att vi tidigt må
tämja vårt stolta sinne i ödmjukhet och så blifva goda
välsignade barn för ditt rike i himmelen och ditt rike
på jorden!
— Och nu — sade Richard — är det slut med
historien om Brusebäck. Jag har kommit tillbaka visare
än jag gick, men min syster Rosa finner jag ej, och så
är jag ensam i världen med all min visdom.
— Nej, Richard — sade Rosa — ensam är du
ej mer, ty nu ligga din systers armar omkring din
hals, och din systers mun kysser din mun, och din
systers tårar blanda sig varma med dina tårar. Nu
skola vi bygga en stuga här på ängen midtemellan
Brusebäck och Susebäck, så att vi ständigt se dem båda
och ständigt minnas deras olika öde. Vill du det, Richard ?
Säg, om du vill.
— Ja — sade Richard, och kysste Rosas kinder
och händer. Och så byggde de sig en stuga emellan
Brusebäck och Susebäck och mindes alltid Guds goda
mening med de bilder Han breder för människans blick
i den rika naturen.
Så blefvo Rosa och Richard gamla, men bäckarna
förblefvo ständigt unga; bäckarna voro ständigt samma
små barn, i hvilkas klara spegel Rosa förr hade nickat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
