Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silfverpenningens berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Silfverpenningens berättelser.
Sent om nyårsaftonen satt Karl Gustaf ensam i sin
kammare och lade i ordning sin myntsamling. Girig
var han icke, tvärtom var han färdig att gifva bort tröja
och rock, när någon fattig gosse kom frysande i köket
och begärde något att värma sig med. Men han hade
i flera år samlat mynt i sin sparbössa, nämligen gamla
mynt, som icke brukas numera och som han fått af
den ena och den andra, ibland för pengar, ibland för
intet. De flesta voro af koppar, fula och ärgiga, när
han fick dem, men Karl Gustaf hade förstått att med
skedvatten göra dem som nya. Där voro många från
Karl XII:s tid med underliga tecken på, och många ännu
äldre, som klockaren valt ut bland de slantar, bönderna
lagt uti kyrkhofven, och en hop utländska mynt voro
där, med besynnerliga omskrifter, dem ingen förstod.
Fem eller sex voro verkliga silfvermynt, som Karl Gustaf
fått på födelsedagar och andra högtidliga tillfällen; och
nu höll han på att lägga dem alla i ordning i en låda,
som han enkom inrättat till myntkabinett och afdelat i
en hop särskilda rutor och små lådor.
En penning var där, som han aldrig kunde se sig
trött på, och det var ett gammalt romerskt silfvermynt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
