Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silfverpenningens berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fader! Den store mannen hade hycklat mycken
gud-fruktighet och var ansedd för en mäkta from man, men
nu när han skulle gå hädan, kom det för honom, att
han begått stora missgärningar och låtit halshugga sin
herre och konung Karl 1. Och fastän Cromwell i
många stycken varit en vis regent, kom det för honom,
att hans gärningar icke kunde bestå inför Gud och som
vore all den makt, efter hvilken han fikat i världen,
allenast en försvinnande bubbla. Och jag låg under jorden,
men jag hörde ända dit hans samvetes röst, som sade
till honom: — Orätt! Orätt! Orätt för Gud och människor!
Ar 1558. En annan stor man, som på sin tid varit
den mäktigaste på jorden och i hvars riken solen aldrig
gått ned, låg nu gammal, maktlös och öfvergifven på sin
sotsäng i S:t Justi kloster i Estremadura i Spanien. Det
var Karl V, för detta romersk kejsare, konung af Spanien
och båda Indierna, han som för två år sedan tröttnat
vid sin makt och sin härlighet och afsagt sig alla sina
kronor och blifvit munk i ett kloster. Där stodo andra
munkar, svartklädda, med brinnande vaxljus i händerna,
och sjöngo omkring honom de heliga psalmer och
prisade honom salig för hans botöfningar och hans fromma
stiftelsers skull. Men den döende kejsaren tyckte allt
detta icke vara tillräckligt för Gud och följde bedröfvad
timvisarens gång på uret, som han själf förfärdigat till
att förkorta sina ensliga stunder. Makt, ära och världens
skatter hade han frivilligt försakat, men det var icke
nog; han mindes huru han förföljt Luther och tillåtit
sina spanjorer att slakta de olyckliga indianerna i Mexiko,
och alla munkarnas försäkringar kunde icke tysta hans
samvetes röst. Jag låg under jorden, men jag hörde
den ända dit, och rösten sade till honom: — Orätt! Orätt!
Orätt för Gud och människor!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
