Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solkonungens barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och Flamming, Dagmar bundo sina fålar
vid skogens gran och gingo glada se’n,
att lysa natten med sitt anlets sken
och värma drifvan med sitt ögas strålar.
De gissat rätt, de voro kära gäster,
och för att fägna dem rätt gladt och godt,
så kläddes fältet grönt och hafvet blått,
och folket jublade vid sommarfester.
Här lekte solens barn med mänskobarnen,
helt litet kurra gömma väl också,
och seglade på blanka sjöars blå
och sådde korn och plaskade i kvarnen.
När se’n de vattnat mon med blomsterkannor,
så sade Flamming: »Syster, nu är tid
att resa hem. Vår fader är ej blid,
om vi försinka oss. Då få vi bannor.»
»Ack,» sade Dagmar, »blott vi leka finge
med axen än på åkermannens fält!» —
»Får gå,» sad’ Flamming. — Och de lekte snällt
och märkte ej, att månader förgingo.
Men ändtligen var afskedstimmen slagen,
och Vind och Stråle sadlades på nytt.
Adjö! Adjö! — När båda barnen flytt,
kom hösten, och till natt blef åter dagen.
Hur solens barn sen kommit alla vårar,
att leka här med barnen i vår nord,
och hur hvar höst de åter flytt vår jord,
det vet£ alla båd’ med skämt och tårar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
