Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solkonungens barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var som om naturen dagen skydde,
och mänskan suckade i ängst och kvalm.
I skuggan där af bamburör och palm
för Flamming och för Dagmar negern flydde.
Men solens barn de sökte sina fålar,
förskräckta af vår jords fientlighet.
»O,» sade Flamming, »hvilken ful planet,
där man förbannar solens milda strålar!»
De redo åter ut i luftens öken,
men det var dimma öfver jordens rund,
och när de ridit vilse så en stund,
så kommo de igen till jordens töcken.
Nu till en annan trakt de trötta lände.
Hur annan var ej här naturens dräkt!
Af hvita drifvor fältet låg betäckt.
Och vinternatten ville ej ta ände.
Men grön stod granen vid naturens hjärta,
och morgonbrasan brann i torpets spis,
och hunden skällde mot en varg på is,
och barnen lyste natten med sin pärta.
Det var så mörkt, det var så kallt vid polen,
men därföre var också ljuset kärt
och allt det varma lif, som det beskärt,
och därför här välsignade man solen.
»Kom,» sade Dagmar, »här är godt att vara!
Här är vår fader älskad. Också vi
nu skola här välkomna gäster bli.
Kom, låt oss leka här med barnens skara »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
