Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solkriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Flamming och Dagmar älskade jordens små
barn, med hvilka de lekt så ofta, och tyckte det vara
synd om dem, att de skulle slita så ondt i kriget.
Därför bådo de sin fader, solkungen, göra fred med jätten
Fimbul; och det skedde så, att där blef ett stillestånd,
men riktig fred blef där aldrig. Ty jätten och
solkonungen ingingo en sådan öfverenskommelse, att hvarje
år skulle där två gånger vara en vapenhvila emellan
dem: tre dagar om våren och tre dagar om hösten.
Däremellan skulle de kriga som förr, men icke så
omänskligt, att jorden förhärjades och de små barnen ej kunde
lefva.
I Mars är vårdagjämningen, som är den ena
vapen-hvilan, och i September är höstdagjämningen. Då är
hvarken sommar eller vinter, vår eller höst, utan en
mellantid mellan dem alla. Dag och natt äro lika långa,
köld och värme liksom hoppa bräde med hvarandra, och
brädet står jämnt. Men i Mars sadla Flamming och
Dagmar sina fålar, för att leka med jordens barn, och i
September vattna de fålarna med regnskurar, för att
gifva dem mod till återfärden. Fimbul ryter af vrede,
ty han kan icke lida vapenhvilan, och hans rytande höres
den tiden ofta i nordanstormen. Men Flamming och
Dagmar kasta slängkyssar åt jorden och nicka åt barnen:
— Vi komma tillbaka, vi komma tillbaka! — Ja kom,
vackra ljus, kom, ljufva värme! I ären så hjärtligt
välkomna i Fimbuls rike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
