Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unda Marinas silfverskål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en skön, okänd f&gel med guld p& vingarna, och han
flög högt i himmelens blå.
— Hvad är det för dumt prat? — sade Lisalill. —
Farfar sitter i ekstocken och väntar på vatten, och jag
har slagit sönder vår enda skål.
— Ja, men hvar är din hjärtanskär? — frågade
guldfågeln i det blå.
— Nå, så den kan vara förträffligt dum! — sade
Lisalill. — Vet han icke, att jag håller af min farfar
mer än någon annan på jorden? Och ändå frågar han
efter min hjärtanskär.
Lisalill tyckte sådana frågor vara ganska onödiga,
och så gick hon tillbaka mot stranden, för att uppsöka
farfar. Men fick hon vara i fred? Jo pytt! Nu
begynte alla träd, buskar och stenar få lif omkring henne.
Själfva stubbarna fingo ljud, själfva lingonriset prasslade
under hennes fötter, och de grå, mossiga bergen suckade
under henne: — Lisalill, Lisalill, hvar har du din
hjärtanskär ?
Detta fann Lisalill med rätta gå alldeles för långt.
Hon tog till fötter, det mesta hon kunde, och skrek i
förtreten åt alla sidor: — Hör på den dumma skogen!
Hör på de pjollriga bergen! Lirum, larum, pyttehej!
Ändtligen kom hon till farfar i ekstocken. — Ack,
ve — sade hon — nu har jag slagit sönder vår skål
och har intet vatten åt farfar!
— Ja, så är det — puttrade gubben — så är det,
när man skickar barn till bys. Men, kära flicka, hvar
har du dröjt så länge?
Lisalill berättade hvad hon hört i skogen. — Bry
dig inte om det — sade farfar; — det är bara
tissel-tassel i träden, när grenarna slå mot hvarandra, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
