Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lilla genius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
orden. Han satt där tyst och fördjupad i sina
ungdomsminnen.
— Vördigste prosten skulle skicka kräket till
länsman, ty det brukar sin obeskedliga mun — sade
hönsgumman, som fann sig mankerad på prostens
vägnar.
— Låt det flyga — sade prosten saktmodigt och
öppnade fönstret. — Se här, Lilla Genius; frihet är din
vagga: flyg till friheten!
— Tack skall du ha, prostefar! — sade den lille
och flög med detsamma bort som en solstråle mot den
blå sommarhimmelen.
Hönsgumman hade ej begripit ett ord af hvad
Lilla Genius hade talat, utom att han icke visat prosten
tillbörlig vördnad. Men prosten begrep det ganska väl;
det var detta, som gjorde honom så ovanligt
fundersam. Han kände något inom sig, jag vet ej hvad, men
det liknade nästan ånger och sorg. Vid det att nu
båda stodo vid fönstret och förundrade sig öfver den
lilles försvinnande, sågo de en gammal man i snusbrun
rock och grön kaschett klifva flämtande fram öfver
tufvor och gärdesgårdar. — Hvad i alla dagar? — sade
hönsgumman, som tyckte sig känna mannen; — är det
icke bokrådet? Han trampar ju värre än en landtmätare
i en rågåker.
— Ja — sade prosten. — Så där kan endast
den springa, som haft Lilla Genius i sina händer
och mörbultat honom. När man sedan igenkänner
honom, får man en sådan skräck i sig, som bokrådet
fått. Det var för väl, att jag inte hann gripa till
flug-smällan.
— Det måtte väl aldrig vara farligt för mig, så att
också jag måste springa? — frågade hönsgumman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
