Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nio guldtaflorna. Berättelse om Finlands medeltidskrig - 1. Hvad som hände Sigge och Sten Jernarm i deras barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
b&do de honom om bjälp, såsom det brukades i den
katolska tiden, och lofvade, som det också brukades,
att om han ville hjälpa dem, skulle de till hans ära
bevisa en god gärning mot den första de mötte, när de
utgingo från borgen.
Vare sig nu att Sankt Sigfrid hörde deras böner, eller
— som vi hellre tänka, med vår lutherska tro — att
den store Fadern i himmelen hade förbarmande med två
oskyldiga barn; allt nog, när lågorna slogo upp öfver
den kära fäderneborgen, förmådde de icke något mot
tornets fasta gråstensmurar, som förblefvo oskadade af
elden. Sigge och Sten stodo där i sin ängslan och
ensamhet hela natten, under det att de omsorgsfullt
släckte alla gnistor, som drefvo in med vinden genom
den trånga torngluggen. Det var en lång och kall
vinternatt i februari månad; men tornets murar hade blifvit
tillräckligt varma af branden; gossarna behöfde icke frysa.
När det omsider blef dager, sågo de borgen ligga
i grus, men att komma ut var omöjligt, ty ingången
spärrades af grushögar, aska och eldbränder. De två
fångarna måste då stanna kvar i sitt gömställe, ovissa
om hvad det blifvit af deras mor och syster och om
fienden ännu skulle komma tillbaka. Till all lycka
förvarades i ett af tornrummen ost och bröd jämte en
tunna spisöl, och således hade det goda helgonet äfven
sörjt för att bröderna ej skulle hungra och törsta.
Nu hade emellertid riddar Olof hvarken natt eller
dag haft ro på Raseborg, ty han fruktade det, som
verkligen hade händt, att fienden under hans frånvaro skulle
anfalla Saaristo. Han utbad sig därför orlof utaf sin
länsherre, slottshöfdingen, på två dagar, att rida hem till
sin gård och tog sex ryttare med sig på resan. När
han nalkades hemtrakten, mötte honom redan på långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
