Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nio guldtaflorna. Berättelse om Finlands medeltidskrig - 9. Om den stora striden vid Somero skog och om den okände riddaren - 10. Hur det sedan gick med del alla och om nionde guldtaflan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han kunde bjuda dem ett eget hem. Nunnorna voro
berömda för den skicklighet och den kärlek, hvarmed de
skötte sjuka och sårade. Furst Igor och Stenhjärta
be-höfde väl deras vård, ty de voro nästan sönderkrossade
af den förfärliga striden, och många andra sårade i
deras följe behöfde äfven läkedom.
Efter tre dagar kommo de till Nådendal, och
nunnorna gingo emot dem i procession, sjungande psalmer
och ringande i klosterklockorna, ty det rika klostret hade
lefvat i stor fruktan för Stenhjärta. Men Stenhjärta var
nu fången, sårad och ångerfull, och då fanns icke mer
hvarken hat eller fruktan. Den gamle eremiten var med
i processionen och fick sina guldtaflor tillbaka och
fröjdade sig hjärtligen åt sin fostersons ära.
Dagen därpå red riddaren Sigge till Åbo för att
berätta för biskopen och ståthållaren, huru det tillgått med
röfvarbandets utrotande. Biskopen i Åbo hette då
Laurentius Suurpää, det vill säga Lars Storhufvud, och var
en gammal ärevördig man, och ståthållaren var den
tappre Måns Frille, en af Finlands stoltaste riddare, som
förde i sitt vapen ett på roten stående träd med två
grenar. De fröjdade sig öfver Sigges lyckliga bedrift,
och biskopen bad honom säga, hvilken belöning han helst
önskade.
Sigge böjde ett knä och svarade ödmjukt: — Högt
vördade fader, jag har intet annat gjort än min plikt,
och är därför icke förtjänt af någon belöning. Men om
I viljen utverka nåd för Stenhjärta, som ångrar sina
brott, så vill jag därför tacka eder så länge jag lefver.
— Det vare honom och dig förunnadt, för den [-helige-] {+he-
lige+} Henriks skull — svarade biskopen.
— Nej, sade herr Måns, det kan aldrig ske, vör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
