Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prins Florios kanal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvarför skola hafvet och skogen älska hvarandra och
likväl bo evigt skilda?
— Därför att man mest älskar det, som man saknar
mest — svarade Unda Marina med en vacker blick, som
i drömmen.
Florio bröt i tankarna sönder sin pipa. Därpå fattade
han prinsessans hand och berättade sagan om björken,
som också står skrifven i denna bok. När han slutat,
hade Unda Marina somnat emot hans knä.
Florio smålog. — Är jag icke en narr, som vaggar
små flickor till sömns med sagor? Upp, du lilla sömniga
blåbärsöga, nu har jag något muntert att bjuda dig på!
Stig i min båt!
— Får jag ej hellre simma? — frågade Unda
Marina halfvaken.
— När har du hört, att en prinsessa kommer
simmande till ett kungligt slott? Frukta ej att ro i min
båt; han är hvit som snö, med en blå rand som himmel
och haf.
— Det är Finlands färger — inföll Unda Marina.
De rodde till mynningen af den torra kanalen, som
Florio gräft med egen hand och som kostat honom så
mycken förtret. — Nu skall du få se mitt slott i skogen.
— Nej, jag tackar så mycket, jag reser aldrig
landvägen — skrattade Unda Marina.
— Ah, gif nu akt! — Och Florio gaf den
öfverens-komna signalen med jakthornet.
Han hade trott, att kanalen i ett ögonblick skulle
fyllas med vatten, men björnen behöfde tid att krafsa en
ränna. När de väntat en lång stund, begynte några
droppar vatten sippra fram på kanalens botten.
— Skall jag simma där? — frågade Unda Marina
skalkaktigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
