Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regina von Emmeritz - Första akten - Tredje scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄTCHEN
tvekande.
Jag tänker jag som så: fast kättarn ej är bra,
han är på sätt och vis ändå en människa.
DORTHE.
Nå har man värre hört? Hon vill en hedning spara!
En kättare, en turk, han skulle mänska vara!
Ja, Kain var människa och Judas likaså.
Ogräs på kyrkans mark med rot uppryckas må.
Det var en herrlig syn — jag än af glädje gråter —
i fjol i Ingolstadt, när kejsarn vände åter,
på torget fyra bål man tände för hans hof,
och fyra kättare man brände till Guds lof.
Ack, så uppbygglig syn kan just en kristen gläda.
KÄTCHEN.
Å fy, mor Dorthe, fy!
DORTHE.
Hvad! Vill du kyrkan häda?
Håll tungan rätt i styr, du sladdermunta tös,
ty slipper än en synd från dina läppar lös,
så tag dig väl i akt för inkvisitionen,
som, gudilof, har makt att skydda religionen.
KÄTCHEN
för sig.
Aj aj, mor Dorthe är åt patern en spion.
Högt.
Förlåt mitt okörstånd! Jag är så fast i tron,
som någon nunna, ja, och beder mina aven.
Men säg mig, är det sant, att fjärran öfver hafven
ett folk har drikvit hit med bister nordanstorm,
småväxta, borstiga, af knappast mänsklig form,
ludna, behornade, med klor på sina händer
och hiskliga att se, med långa vilddjurständer?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
