Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEPTEMBERNATTEN. 2. NATTEN 31
Midtibland släkten, åt själfförvålda,
fåfänga sorger och tvifvel sålda,
står plötsligt Herrens, den Högstes, allmakt
och sträcker armen ur det fördolda.
Öch vid hans åsyn förvandlas bergen,
i djupens klyftor försinar märgen,
och jorden åldras liksom ett kläde,
och morgonrodnaden mister färgen.
Inför det hela, det evigt ena,
omätligt stora, oändligt rena
försvinner grandet, förliser tanken;
den Önämnbare står kvar allena.
Gå - säger Han till den starke anden,
som står osynlig vid himlaranden
och binder alla naturens krafter -
gå, lös en härjare fri från banden!
Ty mänskokrafter och mänskosnille
som gnistor fara i mörkret ville.
Jag danat dem att min makt bevittna,
och se, de äro ej vittnesgille.
De hafva skrifvit en lag för solen,
de kufvat hafven, de trotsat polen,
de bundit jorden med kopparfjättrar,
men satt sig själfva på kungastolen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
