Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogssköflingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
#222 SÅNGER 1874
Hvad rör det desse kloke för i dag,
om morgondagen skall med bittra tårar
begräta deras villor? Efter dem
må floden komma, blott, i den sekund
de lefva, bägarns gyllne nektar strömmar
och nöjet bländar, hopen dem beundrar?
Hvad angår dem ett öde, härjadt land,
en frusen ödemark i polens kedjor,
ett först bedåradt, sist förbungradt folk?
Hör ej den vida världen mänskan till?
Man kastar bort den pressade citronen
och väljer sig en annan; land som land!
När du, mitt land, afklädt din vinterpäls,
begrafvet i din bottenlösa drifva,
då andas ju dödgräfvarne ej mer,
och för den lumpne tschud, som efter kommer,
skall på Amerikas, Australiens stepper
dock återstå en mänskotom oas.
Men vi, som älska dig, som ville kläda
din mo med skördar, dina kärr med hjordar,
ditt folk med ljus och dina hem med dygder,
vi sörja öfver din förvildnings dag.
Vi tro ej på ett guldregn i vår snö;
för oss finns ingen annan väg till välstånd,
till ljus, till frihet och till mänsklig lycka,
än bön och arbete och enkel sed.
Det finns ej annan rikdom, som består,
än Guds välsignelse och tålig kraft.
Tro icke klangen af förgyllda bjällror,
som ila dig, mitt land, en kväll förbi!
När den förgått, står ödemarken kvar.
Ö att du kunde, medan än de klinga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
