Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det gyllene spöket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det skall du icke inbilla mig. Med sextusen
riksdaler har jag lockat en björn ur idet. Med ett stycke
guld skall jag köpa hans själ. Lisu ... vågar du visa
honom din guldring? I dessa rum finnes intet spår af
den gula färgen.
— Jag ber dig, Lars Roderik, utmana icke de onda
andarnel bad Lisu oroligt. De finnas öfverallt, i ditt
bröst, liksom i mitt. Och där de finnas, där skall man
icke trotsa, där skall man bedja.
— Sade jag icke, att du själf tror på dem?
Nåväl, visa honom din guldring, annars skall jag göra det!
Låtsar han icke vara en världsföraktare, den gamle
procentaren? Hycklar han icke en filosofi, som låtsar vara
upphöjd öfver oss andra dödliga? Pröfva honom! Vi
känna ju talismanen.
— Hvad är det han åter pratar i de ofödda
mustascherna? inföll fru Margret, hvars praktiska blick hade
upptäckt en lös knapp i reskoftan, hvilken hon
egenhändigt företagit sig att sätta i tjenstbart skick. — Inga
vidare dumheter, min käre Lars Roderik! Tänk hvad
du vill, men var nöjd med en smäll i afton. Här ha
vi svåger Sten ...
Kommissarien återvände med en rykande kanna af
fint porslin och tre, märkvärdigt nog, kristallklara, slipade
spetsglas, dem han ställde på skrifbordet.
— Drick! sade han.
Lars Roderik nedlät sig med en färdig grimas att
läppja på den misstänkta drycken och fann den med
förundran vara ett fint, glödgadt portvin, försatt med
vanilj. En angenäm värme spridde sig genom hans dufna
leder, och han tillät sig endast beklaga, att värden ej
drack sina gäster till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
