Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det gyllene spöket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT SLUT
173
— Nej — sade den gamle — låt mig se solen!
Ser duy hon kommer till mig i mitt sista, för att erinra
mig om min dårskap och vittna om min förlåtelse.
Hvarför skulle jag frukta solen? Hvad rör mig mera
det guld som varit min lust och blifvit min ofärd? Det
är allt, allt jordens stoft... Men se, så skiner Guds
kärlek öfver den uslaste syndare!... Ingen förtjenst, idel
ovärdighet, allt nåd!... Lyfta mitt hufvud, barn, att jag
ännu engång får se solen ... tacka och lofva ...
Dessa örd voro hans sista. Sten Halm, den
ut-sväfvande ynglingen, den själfviske mannen, den hejdlöse
slösaren, svindlaren, spelaren, mördaren, ockraren, ärans
tillbedjare, guldets tillbedjare och offer, den af skam
höljde landsflyktingen, den själf bedragne och andra
bedragande botgöraren, Guds, sina likars och sin egen
styggelse, den mest förkastade och den mest förtviflade af
människors barn — äfven han hade funnit nåd hos sin
förbarmande Gud, äfven han kunde dö i frid med en
lofsång på sina läppar...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
