Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Vinterafton i ödemarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VINTERAFTON I ÖDEMARKEN 95
barme sig öfver den herrens fattiga själ, det gick tokugt
i landet, men bra på sjön. Så skröpelig som han, Stefan,
nu satt vid notslarfvan, hade han icke varit när han
tjenade under Nils Schenk som bågskytt på »Troilus».
Han mindes väl den heta dagen vid Buckow för mer än
femtio år sedan, när jutens amiralskepp »Jägmästaren»
styrde akterifrån in på »Troilus», och det var som när
Goliath lyftade sitt spjut mot den lille David. Men si,
Herrens kraft var ock den gången starkare än järn,
koppar och krut. Han, som nu trädde garnet med styf-
nade fingrar, hade då varit en af de sjuttio finnar, som
stodo med sina goda stålbågar på »Troilus’» däck, och
deras pilar plockade jutarne bort från vanter och märs,
som haglet fäller ett rågfält i rötmånaden. Den leken
lyktades så, att danske amiralen herr Herlof Trolle, där
han stod på »Jägmästarens» akterdäck i sitt stålblå
harnesk, stöp som en hafsörn för Schenkens kula, och
»Jägmästaren» var glad att kunna kapa sin äntertross
och maka sig undan. Si, juten var dock en annan karl
än kalmucken. Juten visste nog, att han betalade gam-
mal ost, när han i sista kriget brände Stefans stuga
vid Hangö, men det skall ingen säga om honom annat
än att han är en morsk karl till sjöss, och när man får
bukt med sådana karlar, nog klappa pojkarne ullen ur
moskoviternes fårskinnspälsar.
Så hade man språkat vid aftonbrasan. Sonen hade
genmält, huru det visst var tungt för honom att hugga
sveden allena, när gossarne voro borta och flickornas
armar voro för klena för skogsarbete. Men detta kunde
ännu gå, om här rådde rättvisa i landet; då skulle icke
fogden två gånger utkräfva samma gärd. Finge man
fred i landet, så finge konungen rådrum att hänga fog-
darne, och då kunde man ännu hoppas bättre tider.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
